Ja som rubriken visar så kan till och med mattar prutta ibland. Idag kom jag hem från en extremt lång och tung dag i skolan. Jag lade mig i soffan och det kom en liten prutt. Nellie som ligger bredvid mig i soffan tittar upp mot det håll som prutten kom ifrån, för att sedan vända sig mot sin egen rumpa och nosa frenetiskt, för att liksom på så sätt kunna undersöka om det var hon som pruttade. Nej matte, den här gången var det faktiskt inte jag, och så tittade hon på mig med sina stora fina ögon. Då fick man säga förlåt och skämmas lite kan jag säga, haha… men som jag skattade åt detta!! Jag förstår att det inte är lika roligt för er, att få läsa historien i efterhand, men det var så roligt just då, så det gjorde resten av min dag. Under det som var kvar utav kvällen var jag glad och åter fylld med god energi. Tänk vad de kan göra med oss, de små liven. Tack älskade hund. 

När vi var ute och gick på promenad så hittade vi en stor hög med stockar som låg på marken intill en väg. Perfekt att träna lite balans på tänkte vi och hoppade över dit direkt. Detta med att balansera bara på en stock var svårt tyckte Nellie, och hon fick verkligen se till att koncentrerar sig på var hon satte fötterna. Lite lättare var det att balansera på flera stockar samtidigt... 

Husse tog med sig Nellie till jobbet idag, då matte skulle vara hela dagen i skolan. På 10-rasten, efter att husse hade jobbat en timme, var det som vanligt dags att spela kort med de andra medarbetarna. Nellie följde med såklart och hejade på sin husse där hon låg under bordet på hans fötter och halvsov...

När spelet började närma sig sitt slut gäspade Nellie högt där hon låg under bordet. Jag vet inte hur det låter när era hundar gäspar, men om Nellie låter det "piiiiiiip" i en extremt hög ton, nästintill ohörbar, under en väldigt lång stund.

Samtliga medarbetare som satt runt bordet och spelade med husse började leta efter vems telefon det var som pep. De skruvade på sig och tittade i sina fickor och på sina mobiltelefoner, detta medan husse skrattade så högt som han bara kunde. Till slut insåg alla att husse visste precis vad det var som lät, och det tog inte lång stund innan de andra också förstod att det måste ha varit hunden som lät så konstigt där nere under bordet.

- Pruttade hon?? Frågade till slut en väldigt förvånad medarbetare.

- Nejdå. Hon blev bara lite trött faktiskt, svarade husse.

Ett ljudligt skratt hördes därefter runt bordet när alla skrattade åt sig själva, åt situationen, eller åt Nellie, beroende på hur man ser på saken. Nellie hon skrattade dock inte, utan hon suckade djupt innan hon la sitt huvud på husses fot och somnade gott om igen, sov någon timme till innan matte kom hon hämtade henne. 

Senare på kvällen så begav vi oss till våra grannar för lite gemensam kräftskiva. Hundarna är alltid med oss, var vi än ska någonstans, som vanligt. Så även dem fick följa med på kräftkalaset. Nellie är nästan alltid vid min sida och älskar att få följa med och hitta på roliga saker. Så att hon skulle få komma med på kräftskivan var det inga tal om, haha... De fick till och med smaka på några kräftor, men säg inget till husse!

Efter kvällspromenaden fick hundarna även prova de festliga hattarna! Oj så vi skrattade! Nellie och Dexter hade sååå roligt på festen i sina fina hattar! De hade så roligt så när kvällen var slut så ville inte vår hund följa med oss hem. Det värmer verkligen mitt matte-hjärta att se hur fina vänner dessa två hundarna har blivit. 

Nellie och jag följde med husse ner till torget när han skulle handla några saker inne på Hemköp. När vi stod utanför och väntade kände jag att jag faktiskt hade en liten påse köttbullar i fickan (underliga saker man har med sig som hundägare). Perfekt tänkte jag! Då kan vi passa på att träna lite istället för att bara stå still och vänta. Klockan var halv nio så det var en del personer som gick kors och tvärs över torget, men inte så många att Nellie inte kunde koncentrera sig på vad hon skulle göra.

Vi har varit väldigt dåliga på att träna ”fot” alltså ungefär, gå här bredvid mig på vänster sida och håll hela tiden ögonkontakt med mig. Detta har vi fått sota för en hel del i rallylydnaden där hon kan alla skyltar men är helt urusel på transportsträckorna där emellan, fy på dig matte! Så nu ska det bli ändring på detta, jag måste skärpa till mig och öva detta med Nellie så att jag kan ge henne en rättvis chans att även klara det på tävling.

Jag gick fram och tillbaka med henne och vårt kommando för detta blev ”fot”, inget jag reflekterade så mycket över, utan det bara blev så, och egentligen spelar det ingen roll vad man kallar det. Till min stora förvåning så gick hon väldigt bra, tittade på mig hela tiden och satte sig ner rakt och snyggt när jag kommenderade sitt. Hon blev såklart störd av alla som gick runt oss hela tiden, men hon tyckte att matte och köttbullarna faktiskt var mer intressant att hålla ögonen på, jippie så kul!

Idag träffade vi Nellies kompis Linus som är en glad och go liten kille. Vi frågade Linus ifall han ville dela på en hundtårta gjord på leverpastej, köttbullar, och vom og hundemat med Nellie, han tittade mest på oss som att vi inte var riktigt kloka, vadå dela?! Men så fick det bli i alla fall. Vi försvårade det hela lite med att vi satte upp hundarna på en mur. Då vi befann oss mitt inne i stan så tyckte alla att vi var i vägen, så detta blev en väldigt bra lösning på problemet. Födelsedagsbarnet som fyller 2 år på måndag fick äta en först och sedan var det Linus tur. Efter tårtätandet tränade vi lite rallylydnad på en gräsmatta tillsammans, vid en mycket vältrafikerad gångväg, vilket var mycket bra störningsträning för hundarna. En riktigt mysig hunddag helt enkelt!

Det har inte gått så bra på helgens tävlingar. Rent ut sagt har det inte gått alls. Något är fel och jag måste snabbt ta reda på vad felet är, så vi inte fortsätter i helt fel riktning och tappar bort oss. Träning och tävling ska vara kul och inget annat! Vi måste hitta glöden igen!

På den första tävlingen värmde vi upp för länge innan själva tävlingen, men Nellie kändes glad och taggad innan start. Väl inne på banan – helt borta med noll kontakt.

På den andra tävlingen värmde vi nästan inte upp alls. Nellie fick ligga och vila med oss i skuggan ända fram till att det nästan var vår tur att gå upp på banan. Ställde först upp oss när det var en hund innan oss och gjorde lite kontaktövningar, då kändes Nellie glad och taggad. Men när vi väl kom in på banan – ännu mer borta än dagen innan med noll kontakt på mig.

Ingen av starterna har resulterat i att Nellie har haft kontakt med mig på banan. Så fort vi vår in på banan på tävlingarna så stelar Nellie till och tittar på alla hundar och människor som tittar på oss. Hon nosar i marken och skuttar omkring och vill hälsa på domarna och skrivarna. Matte finns inte för henne över huvud taget, spelar ingen roll vad jag gör. Lite som en domare sa till oss när jag sa att jag inte har någon kontakt med henne idag så att jag avbryter, då svarade domaren, nä, ni är ju inte ens på samma planet!! Stor klump i magen. Pinsamt. Ångest. Men domaren hade rätt. Nellie och jag var inte ens på samma planet så fort vi gick över bandet och gjorde entré på tävlingsbanan.

Så nu måste jag göra något drastiskt. Det är dags för en ordentlig felsökning. Vad gör vi för fel? Det jobbigaste av allt är att jag faktiskt inte vet vad vi gör för fel, vad det är som inte klickar. Måste sätta mig ner och gå igenom vår träning och se efter vad vi kan ändra på och vad vi behöver träna mer på. För en sak som är säkert är att vi verkligen behöver mer träning i alla fall!

Snart ska vi få ta vår revansch, jag och Nellie, vänta ni bara så ska ni få se att vi faktiskt också kan!

Efter tävlingen blev vi hämtade med bilen, då vi skulle på middag hos husses familj. Nellie fick åka bak i bilen, i bagageutrymmet hela vägen. Detta är något som hon inte tidigare hade gjort, men hon var så trött efter flera timmar på tävlingen så hon protesterade inte speciellt mycket. Tvärt om verkade hon tycka att det var skönt att få komma in i en kall bil och svalka sig lite från den varma sommardagen. Med ena kinden fastkilad mot huvudstödet stod hon och tittade på oss i bilen nästan hela resan. 

Senare på kvällen var det stor middag tillsammans med vänner och familj. Vi hade med oss Nellie, en annan familj hade med sig två stycken chihuahua blandningar, och en tredje familj hade med sig sin cockapoo. En cockapoo är en blandrashund mellan en amerikansk cocker spaniel eller en engelsk cocker spaniel och en pudel. En blandras som på senare år har blivit mer och mer populär. 

De två små chihuahua blandningarna och Nellie kom bra överens, de hälsade på varandra och sedan var det inte mer med det, de visste att man inte får leka inomhus, så de vandrade lugnt runtomkring i huset och umgicks fint med varandra. Lite senare kom cockapoon och den tyckte inte speciellt mycket om Nellie. Så fort Nellie tittade på henne, eller ens rörde sig så skällde cockapoon Ronja på Nellie, så vi satte dem i koppel på var sin sida av långbordet medan vi åt middag och då gick det bättre. Hundarna la sig vid sina ägares fötter och vilade sig en stund medan vi åt och hade det trevligt.

Efter middagen bestämde vi oss för att ta en promenad med alla hundarna. Vi försökte få Ronja att tycka att Nellie inte var så farlig som hon verkade tro att hon var. Så fort Nellie kom i närheten av henne, eller ens tittade på Ronja fick hon världens utskällning. Enligt Ronjas ägare tycker hon tydligen inte om hundar med mycket energi. Nellie fattade ingenting? Varför var Ronja så arg hela tiden? Så det slutade med att Nellie mest hängde med de två chihuahua blandningarna. Först gick vi en koppelpromenad runt området och sedan släppte vi alla hundarna i hundrastgården tillsammans, kanske skulle det gå lite bättre när hundarna inte satt fast i ett koppel?

När vi väl gick in i hundgården så ville ingen hund leka med varandra, utan de gick mest bara runt och nosade. De var relativt vuxna tikar allihopa och hade inget intresse av att leka med varandra. Inte mig emot, jag tycker att den typen av umgänge hundar emellan också kan vara ganska bra. Men efter en liten stund kom det en liten jack russel hane som gärna kunde tänka sig att leka en stund med Nellie, dock så fick dem då och då en utskällning av Ronja, som tyckte att de hade lite för roligt emellanåt. Efter en lång stunds lekande tog vi in Nellie, för att vi tänkte att de andra tre små hundarna kanske ville leka en stund med varandra ostört, men det ville inte de andra två tikarna, så Nellie och Urban fick leka en stund till, tills det var dags att ta bussen hem till oss igen. 

Då var denna tävlingshelg slut och vi var alla tre i familjen oerhört trötta. Det tar på krafterna att tävla och umgås med så många olika hundar, men det är det värt - för det är sååå roligt!

Nellie har varit så fruktansvärt seg och tråkig den senaste tiden och jag har inte fattat varför, förens nu. Hon är väldigt skengravid och är inne i något slags segt ”jag-väntar-valpar-och-ska-därför-ta-det-så-lugnt-jag-bara-kan” mönster. Ingenting tycker hon är roligt längre och hon vill bara ligga och vila sig i sin hundsäng. 

Idag kom dock ”valparna” helt plötsligt, och efter ett tag var hela Bia-bädden fylld med substitut-valpar av alla dess sorter. Nellie hämtatde den lilla pip-grisen och skon hela tiden, då jag tog bort dem. Suck. Hur ska vi få rätsida på den här ledsna och lata slöfocken, det är ju frågan? Började med att plocka bort ALLT som hon kunde få för sig kunde vara en valp och tog ut henne på en väldigt lång långpromenad…

Jag och husse pluggar fortfarande på universitetet och är nu inne på vår masterutbildning, så det blir en hel del sittande framför våra datorer. Då vi inte äter, sover, eller är ute och hittar på med saker med Nellie, så pluggar vi, och detta är i princip vårat liv just nu. Vårat levnadssätt har resulterat i två saker, ett att Nellie hatar våra datorer, och två att Nellie har blivit väldigt duktig på att umgås med oss utan att vi hela tiden måste rikta all uppmärksamhet mot henne. Men då och då så kan ju vem som helst känns sig lite utanför, och då gäller det att på smidigast sätt ta sig upp i soffan och trycka in sig i det hålutrymme som blir över. Detta mina damer och herrar, är något som vår hund har blivit lite av en mästare på att göra. Vadå jag får inte plats? Jag får visst platts!!

Ikväll hände något fruktansvärt. Det hela började med att vi släppte lös Nellie på en äng så att hon skulle få springa av sig lite innan vi skulle ta bussen hem från Lidingö, då ser jag i ögonvrån att hon helt plötsligt bara försvinner!! När vi springer till den platsen där hon försvann finner vi ett svart djupt hål, vi ser inte vår hund och det är helt tyst där nere.... Paniken infinner sig i hela min kropp och jag slänger mig ner på marken och sticker ner händerna så långt jag bara kan, men hålet är för djupt, jag känner ingenting annat än luft. Jag skriker och ropar på Nellie, men inget ljud hörs där nerifrån. Då tänkte jag en av de absolut värsta tankar man kan få, och började panikartat att gråta...

Husse tar fram sin mobil och slår på den så att den går att använda som en ficklampa, han ber mig att hålla den och lysa ner i hålet, medan han gör sig redo för att hoppa ner. Världens bästa husse tvekade inte en sekund, och innan jag hann lysa med mobilen mot hålet så hade han redan hoppat ner. Jag bara skrek och grät i panik för jag trodde att hon med all säkerhet skulle ha brutit nacken och vara död efter ett sådant högt fall mot betong. Helt plötsligt står det två kvinnor och två små hundar bredvid mig på ängen. De hade tydligen hört mig gråta och sprungit dit för att se efter vad som hade hänt för att hjälpa till. Men innan jag hinner svara på deras fråga om vad som har hänt, så kommer det upp ett litet skrämt ansikte och två stora bruna ögon från brunnen. Det är husse som har hittat henne där nere och sträcker upp Nellie så högt han kan, och då sliter jag upp henne med alla krafter jag har och kramar henne så hårt! 

Väl uppe på marken håller jag i hennes sele medan jag tittar efter skador på hennes kropp, men till min stora förvåning hittar jag inga? Jag förstår ingenting? Inget verkar brutet och Nellie verkar bara glad över att vara uppe igen och börjar tugga på en pinne i gräset och viftar på svansen. De två kvinnorna har vid det här laget redan förstått vad som måste ha hänt och de är också väldigt förvånade över att hunden verkade må bra. Nellie undrade mest varför matte var blöt i hela ansiktet? Så hon pussade upp alla tårarna och gick sedan och hämtade en pinne till mig så att jag skulle bli glad igen, och det fungerade! Gud så jag skrattade och blev lycklig då! Samma älskade hund trots vad hon precis hade varit med om! 

Sedan hjälptes vi alla åt att försöka få upp husse ur brunnen. Brunnen var ca 2,5-3 meter djup, så det var inte det lättaste, men till slut fick vi upp honom också. Varför har någon öppnat brunnen utan att sedan sätta tillbaka brunnslocket mitt på en stor äng? Till slut kom vi fram till att det kan ha varit gräsklipparen som "puttat" upp locket när kommunen klippte gräset, att den som klippte gräset hade kört på locket och på så sätt flyttat det åt sidan utan att ha märkt det själv, eller så har någon varit så korkad att helt enkelt ha glömt bort att stänga brunnen efter sig igen. Varför locket var öppet vet ingen. Men den olycka som kunde ha inträffat samma kväll, skulle kunna ha fått dödlig utgång, för såväl djur som människor. Vi hade tur. 

En av kvinnorna ringde hennes man så fort hon förstod vad som hade hänt. De bodde i närheten så han kom till platsen inom några minuter. Tillsammans hjälptes vi alla åt att lägga tillbaka det extremt tunga locket igen, så att ingen annan skulle falla i och skada sig. Alla tyckte att det var helt otroligt det som hade hänt! Detta får bara inte hända. Alla var överrens om att vi hade en väldig tur med oss just den här kvällen. 

Efter omständigheterna mådde vi förhållandevis bra - bara chockade! Lycklig var jag över att alla i min familj var i livet och mådde bra! Kom ihåg att ta hand om varandra, ibland kan det gå väldigt fel, väldigt fort. Den här gången slutade det dock med att vi alla tre kunde åka hem, väldigt chockade, lite smutsiga, men helt välbehållna!!

Självklart hade vi uppsikt över Nellie för att se om det var något med henne som verkade annorlunda, men hon var precis som vanligt. Ingenting gjorde ont på henne, vi fick klämma och känna precis överallt och hon var på sitt vanliga glada humör. Vi bestämde oss då för att fortsätta vår resa hemåt. Om vi skulle upptäcka minsta lilla konstighet med Nellie så skulle vi dock åka till veterinären direkt! Det hela slutade dock med att vi alla tre kröp ner i sängen när vi kom hem och sov gott hela natten, glada över att få vara tillsammans.

Om någon vecka kommer det att anordnas agilitytävlingar på SSBK och alla medlemmar som hade tid och ork bjöds in till en kväll där man fick hjälpa till att konstruera priser till de framtida vinnarna i tävlingen. Jag hade inget bättre för mig så jag åkte till klubben för att se om jag kunde hjälpa till med något... väl där träffade jag Sofia som precis hade tränat klart med sina hundar på agilityplanen. Jag frågade henne om hon också ville följa med innan hon åkte hem, och det ville hon! Så roligt! 

Man kunde antingen få göra koppel, halsband eller kamptrasor. Jag tyckte att kamptrasor såg lättast ut, så det fick bli det helt enkelt. Som tur var så visste Sofia redan hur man gjorde kamptrasor så hon fick visa mig hur man gjorde... och det var till min stora förvåning mycket svårare än vad jag trodde! Det tog lång tid innan jag fattade hur man skulle göra, och det var inte förens Sofia var helt klar med sin kamptrasa, som jag äntligen fick in tekniken. 

Jag skrattade så mycket i efterhand när jag fick se den här bilden... hahaha... så ynklig "min" kamptrasa såg ut bredvid Sofias fina kamptrasa. Men jag skämdes inte tillräckligt mycket för min, för att att inte lämna in den till arrangörerna med det stoltaste leendet, titta vad jag har gjort till er! sa jag och kände mig duktig. Jag har hjälpt till! Tjejen tog emot min "trasa" och tittade skeptiskt mot mig. Ja berättade för henne att om hon måste, så kan hon väll ge den som tröstpris! Men hon fick inte kasta den, för som jag hade kämpat i nästan 1 timme. 

Om någon fick mitt tröstpris eller inte i tävlingen, det vet jag inte... men nu in efterhand så hoppas jag inte det, haha, för det ser mer ut som ett stort hånpris. Haha...  

Efter lite egen träning på agilityplanen åkte vi hem igen sent på kvällen, nöjda med dagens goda gärning.... hur mycket vi faktiskt hjälpte till dock, det vet jag inte, men roligt hade vi i alla fall, haha...

På kvällen satt vi utomhus och grillade med familjen och alla vänner. Det var otroligt trevligt. Dessutom fick vi äran att äntligen träffa den här lilla killen. Mammas kompis har varit i Polen och hittade valpen och kunde inte lämna den där helt själv. Så efter veterinärbesök, sprutor, papper och ett hundpass, så fick han komma med hem till Sverige igen. Lillkillen kunde inte vara gladare i sitt nya hem. Nellie nosade väldigt noga på honom och sedan fick han ett godkänt. Äntligen är det inte bara vi som har blivit med hund, vi blir fler! Så roligt! Dock vet vi inte vad det är för hundras, troligtvis en riktig blandras... men jag tycker att jag kan se lite Yorkshire Terrier i honom. Vad ser ni för raser i denna söta lilla kille? (På bilden är han sommarklippt).