När vi var på lunchpromenaden idag så hittade Nellie (i rosa sele) något som hon inte hade sett innan. Först blev hon jätteglad och trodde att det var en boll, men hon blev väldigt förvånad när hon försökte ta upp den och då upptäckte att den var jättehård och jättetung. En förvånad Nellie spenderade sedan några minuter på att undersöka denna nya saken med massor av rynkor i pannan, så som hon oftast ser ut när hon tänker och funderar.

Vår daghund Bonni (i röd sele) däremot tyckte att Nellie var jättepinsam, dumma valp som inte kan någonting såg man att hon tänkte... Hon fattade ju direkt att det inte var någon boll, utan något annat som i alla fall INTE är en hundleksak. Den var så ointressant att hon knappt gav den någon uppmärksamhet alls, och att sitta bredvid kokosnöten när matte tar en massa bilder var hur tråkigt som helst!

Haha, det är så kul att se att trots att de båda hundarna är så pass lika rent utseendemässigt, så är dem verkligen två helt olika hundar med sin egen individuella personlighet. När vi pratar om dessa två hundars personlighet så är de hur olika som helst. De reagerar olika på olika händelser, de tycker om olika saker, och de har helt olika kroppsspråk.  

Vi mötte upp vår Australian shepherd kompis Bailey för att träna lite personsök i skogarna på Lidingö. Jag och Nellie hade aldrig tidigare försökt oss på sökövningar på detta sätt och fick bra tipps och råd från Paulina och Bailey. Vi tränade med en hund i taget och den andra fick vara uppbunden i ett träd och vänta så länge. Först gömde sig föraren en bit in i skogen, ca 30 meter från startplatsen. Sedan släppte man huden som sedan sökte upp människan som hade glömt sig tillsammans med hundens leksak. När hunden hittade människan fick den leksaken och skulle då springa tillbaka till startplatsen och hämta den andra människan som står kvar vid startplatsen, för att sedan springa tillbaka och visa var den första människan hade gömt sig någonstans. Bailey och Paulina var fantastiskt duktiga! Vi var verkligen totalt imponerade av dem.

Nellie sköte sig bättre än väntat. Så fort jag hade gömt mig och Paulina instruerade Nellie att söka upp mig började hon direkt att söka av området i full fart tills hon hittade mig under en gran. Då blev hon jätteglad och fick sin leksak och sprang runt med den i munnen bland blåbärsriset, men det här med att komma tillbaka till startplatsen och hämta den andra människan förstod hon sig inte på. Kanske inte så konstigt då vi aldrig tidigare har visat henne hur det var tänkt att hon skulle göra. Men att matte gömde sig och att hon sedan skulle hitta mig i skogen, det var hon helt med på. Jag fick gömma mig längre och längre bort, för att hon hittade mig för lätt, men det verkade hon inte bry sig om.

Detta var något som Nellie tyckte var väldigt roligt och jag kan absolut tänka mig att hålla på med sök i framtiden. Dock är det då bara hunden som självständigt jobbar för att lösa uppgiften, själv gör man inte speciellt mycket mer än att ge instruktioner och sedan stå och vänta. Så detta var jättekul för Nellie, mindre kul för mig, men absolut något jag kan tänka mig att träna mer på i framtiden eftersom att Nellie tyckte att det var så roligt. Nellie älskar sök-övningar över lag, det syns väldigt tydligt för hon är väldigt koncentrerad och kör i full fart med svansen i vädret och nosen i backen tills hon hittar objektet som hon ska hitta, och hon ger sig inte min envisa lilla dam, förens hon har löst uppgiften och det får ta den tid det tar tycker hon. Hennes envishet tror jag kan komma att hjälpa henne till att bli en väldigt duktig sökhund om hon skulle få ytterligare träning... 

Idag så anordnade SKK hundägarens dag i kungsträdgården, så vi var ju tvungna att åka in och titta lite och det gjorde resten av hundstockholm också, för det var massor av hundar och människor där dagen till ära. Vi gick runt och tittade i de olika uppställda tälten och även på hunduppvisningarna och rasutställningen. I kungsträdgården mötte vi även upp den Nederlandse kooikerhondjen Bira och Rottweilern Ella. Nellie blev även för första gången helt genomsökt av en främmande människa i ett tält där de gick igenom hundens kropp och sedan fick man ett diplom med ett utlåtande. Nellie fick högst betyg på allt, hon sa att det märktes att vi tog väl hand om vår hund, vilket var kul. Hunden var i toppskick tyckte hon, öron, slemhinnor, tänder, kroppsbyggnad, hull, päls, klor var alla mycket fina och välskötta tyckte hon. Bra för Nellie att öva på att andra helt främmande människor också får ta på hennes kropp och undersöka henne ordentligt. Sedan blev det såklart mycket hundmöten och Nellie fick hälsa på massor av hundar, så jag tror att hon tyckte att det var en toppendag! Där stod massor av hundar uppställda på led och hon fick gå fram och hälsa på nästan alla. Det gick jättebra trots att det var väldigt mycket hundar på en ganska liten yta, men jag kan tänka mig att man inte tar med sig en hund dit om den inte är allmänt socialtränad. Allt som allt hade vi en väldigt trevlig dag och avslutade det hela med att avnjuta en korv med bröd i solen med kompisarna. När vi kom hem somnade Nellie direkt! Trött och glad efter en hel dag med roliga aktiviteter... 

Då var det dags för ännu en gemensam hundpromenad tillsammans med våra Facebook-vänner från hundgruppen. Denna gången träffade vi blandrasen Lily och chihuahuan Mitzie. Det är väldigt bra för Nellie att lära sig att vara lite mer stillsam och lugn när hon är tillsammans med småhundar, så att hon inte ska råka skrämma dem med sin storlek. Oftast så tycker Nellie att små hundar är väldigt ointressant om hon är lös och springer omkring. När vi till exempel är i en hundgård med andra hundar i olika storlekar brukar hon gå fram och säga hej till de små hundarna, men sedan så leker hon bara med de större hundarna. Dock när man går med henne kopplad tillsammans med mindre hundar, kan hon då och då försöka att få igång dem till lek genom att studsa fram mot dem och buga, men detta brukar få helt motsatt effekt och de små hundarna blir istället jätterädda och skäller på henne. Detta brukar hon dock köpa rakt av och gå någon annanstans och nosar. Nellie är mycket van vid småhundar som skäller ut henne, för våra grannars hundar har skällt efter henne sedan hon var en liten valp, även fast vi har varit ca 100 meter bort, så hon brukar inte bry sig alls om det. Men hon måste som sagt lära sig att inte hoppa flygande fram i ansiktet på småhundar för det gillar vi inte, varken småhundarna eller matte och husse. Så vi tränar mycket på att kunna gå fint bredvid massor av småhundar, utan att hon ska bry sig om dem.

Promenaden var väldigt trevlig och det var kul att lära känna lite nytt hundfolk. Efter ungefär halva promenaden så stannade vi på en stor gräsmatta och tränade lite med hundarna med dem andra hundarna och människorna som störningsmoment. För vår del blev det sök efter godis i gräsmattan, vänta med avstånd och inkallningsövningar, och det gick över förväntan. Nellie utförde (till våran stora förvåning) alla momenten jättebra. Hon lyssnade och gjorde allt vi sa åt henne med sådan fart, utan att titta eller springa till de andra hundarna, jättekul! Nu måste vi öva ännu mer på detta med ännu längre avstånd och fler hundar, för jag tycker att det är bra att kunna ha en bra allmänlydnad på henne. Då känner man att man kan lita på henne, vilket gör att Nellie kommer att kunna få ett roligare liv med större frihet! Förövrigt var Älvsjöskogen jättefin att promenera i med vacker natur och bra stora ytor för hundträning. Det ska vi komma ihåg till framtiden.

Idag när vi var ute på lunchpromenaden så hittade Nellie en skatt på marken som hon sedan vägrade att släppa ifrån sig, vilket resulterade i att hon gick och bar den i munnen resten av promenaden. Ni kan ju tänka er hur många som skrattade åt oss och som stannade och stirrade och pekade på oss när vi gick förbi. Roligast av alla var ett gammalt par som nästan snubblade av häpnad när de såg Nellie med sin skatt i munnen. Jag kände att jag var tvungen att säga något till dem, så jag sa: "Hon hittade den här ute och nu vill hon inte släppa ifrån sig den för allt i världen... så det är inte jag som har gett henne den" för jag ville väll inte att de skulle tro att människan är helt från vettet som har gett sin HUND en NAPP?!

Men deras svar på mitt uttalande var faktiskt ännu konstigare och vi skrattade åt det gamla paret hela vägen hem, de svarade: "Jaha... vi trodde att hon hade fått en napp för att hon inte skulle skälla så mycket..." Hahahaha, what?! Det måste vara det roligaste någon någonsin har sagt till mig när det gäller hundträning. Konstigt folk det finns det gott om där ute! Haha! Nellie är ingen hund som skäller (men det kunde de faktiskt inte veta), men om hon skulle vara en hund som skäller, varför skulle då en napp stoppa henne från att skälla? Det blir ganska komiskt när människor överför mänsklig psykologi på hundar, men det händer faktiskt hela tiden... stackars hundarna säger jag bara. Allt de ska behöva stå ut med på grund av människor som inte kan behandla dem som just hundar. En napp kan få ett barn att sluta gråta, då måste ju en napp få en hund att sluta skälla - absolut, helt logiskt! Haha... 

Idag fyller vår allra bästa Nellie 1 år! Dagen till ära har vi bakat en hundtårta gjord på vom og hundemat, leverpastej, hundgodis och ett "ljus" i form av ett litet hundben. Innan vi gick hemifrån var vi tvungna att ta lite bilder på Nellie tillsammans med sin födelsedagstårta, men jag ser nu på bilderna hur olycklig hon måste ha känt sig. Att bara få sitta där och nosa och titta på världens godaste tårta och inte få smaka en endaste liten bit, fy så elakt av oss!

Vi packade med oss hela tårtan och mötte upp våra hundvänner på Medborgarplatsen och fikade lite tillsammans i parken bakom torget. Alla hundar fick smaka av tårtan, en åt gången, och den fick verkligen högsta betyg av alla hundarna. Även för de mindre hundarna tog det max 5 sekunder innan allt var borta och tallriken var helt renslickad och de tiggde om att få smaka en bit tårta till. Det var väldigt mysigt att ha ett litet hundkals och jag tror att hundarna hade väldigt roligt också!

Man kan dock fortfarande skymta Nellies läkta sår på bilderna från då hon blev sjuk och fick streptokocker. Lilla tjejen vad oroliga vi var då, men kul att se att det läker så bra som det gör. Till slut ska ärren försvinna också för nu är det helt läkt. Hoppas hon snart får tillbaka sin fina päls också.  

Hela historien började på lördagskvällen när vi satt hela familjen intryckta i soffan och mös efter middagen och när jag klappade Nellie över magen och halsen så upptäckte jag små röda prickar på hennes hud under pälsen. Vi tyckte att det var lite konstigt och började undra över om hon kanske hade blivit allergisk mot något… vi beslutade oss för att avvakta till på måndag och ringa vår veterinär då och fråga hur vi skulle göra med hennes små prickar. Men när vi vaknar på söndag morgon såg vi att det redan har blivit mycket värre i huden med fler och större prickar och att hon också hade kliat en hel del på dem. Då ringde vi direkt till veterinären och bokade in en akuttid på måndag morgon klockan 08.00 då de skulle ta in henne och titta på vad som kunde tänkas vara fel, men de trodde inte att det var så farligt och sa att vi inte skulle oroa oss. Men jag hade hela tiden en väldigt dålig känsla i magen i och med att sjukdomsförloppet hade gått så pass fort framåt, så jag oroade mig ändå. På söndag kväll hade Nellie även blivit ganska allmänpåverkad och fått lite feber. På måndag morgon så är det Viktor som vaknar först och skriker åt mig att vakna! Jag ser då hur han sitter med Nellie i knät och hon är helt blodig över halsen då hon har kliat upp ett stort köttsår som ser riktigt illa ut. Vi blir båda två väldigt oroliga och tar oss direkt till veterinären så vi är framme ungefär 30 minuter innan våran bokade tid och stod och stampade i väntrummet tills veterinären kom till jobbet. 

Väl framme hos veterinären får Nellie komma in direkt och de skrapar även i såren med en skalpell för att kunna ta en odling och se vad det är för bakterier eller infektion som hon har fått på sig. Detta helt utan bedövning eller munkavel, men Nellie var jätteduktig och sa absolut ingenting, utan såg bara allmänt trött och sliten ut när de skrapade henne i såren. Veterinären kunde snart konstatera att hon inte trodde att det var rävskabb, utan att det troligtvis var Streptokocker hon hade fått. Så vi fick ett recept på antibiotika och även ett desinficerande schampo som vi skulle tvätta henne med varannan dag för att rengöra såren så mycket som möjligt, men ändå få låta såren läka ifred. När vi kom hem gav vi Nellie direkt hennes första dos antibiotika och stoppade sedan ner henne i vår säng där hon fick ligga resten av dagen. Feber hade hon under hela dagen, men när vi tog tempen på henne efter kvällspromenaden så hade den faktiskt gått ner till normalläge igen vilket var väldigt skönt! Vi kände oss lättade och somnade gott, nu var det på bättringsvägen, trodde vi... 

Den natten sov vi riktigt djupt i och med att vi hade sovit så dåligt de andra nätterna för att Nellie var så sjuk och orolig på nätterna och vankade av och an. På tisdag morgon vaknar Viktor först igen, och skriker igen på mig att vakna! Jag hör paniken i hans röst och flyger upp direkt till en fruktansvärd syn! Hela Nellie hade svullnat upp och hon hade stora bubblor över hela huden. Speciellt hemskt var det att nosen och halsen var så svullen att hon inte kunde andas utan att det lät och pep där inne i luftvägarna, och på så sätt förstod vi att hon nästan inte kunde andas! Vi slängde oss direkt på telefonen till veterinären igen och tog henne sedan dit så fort vi kunde på en ny akuttid. Det visade sig sedan att hon hade fått en allergisk reaktion av antibiotikan som hon hade fått utskriven dagen innan. Det var det aktiva ämnet i läkemedlet, som heter klindamycin, som hon inte tålde. Direkt när vi kom in så fick Nellie en stor dos hydrokortison i tabletter och veterinären skrev ut ny sorts antibiotika och ännu mera hydrokortisontabletter. Bilderna som vi har på hur hon såg ut är tagna efter att vi hade kommit tillbaka hem från veterinären ingen, och bubblornas faktiskt hade gått ner en hel del och hon kunde andas normalt igen. Den nya antibiotikan och hydrokortisontabletterna fungerade mycket bättre och tillsammans med schampot så blev Nellie bättre och bättre för varje dag. Vi hade sedan ett återbesök i veckan hos veterinären i fyra veckor i rad och Nellie medicinerades totalt i ca två månader innan vi blev helt friskförklarade. Såren i huden läkte väldigt fort och någon månad senare kunde man inte se ett spår av sjukdomen. Vi hade en frisk och glad hund igen!

Det som alla frågade sig igenom hela sjukdomsperioden var såklart varför hon hade fått den här sjukdomen och vad vi kunde ha gjort för att förebygga att detta skulle kunna ske i huvud taget. Men enligt veterinären så är detta en bakterie som man inte kan skydda sig emot och att både hundar och människor ibland blir sjuka utan en speciell anledning. Det var inget vi gjorde eller kunde ha gjort för att förebygga att hon inte skulle få den här sjukdomen och att vi inte skulle ha skuldkänslor för att hon hade blivit så sjuk. Dock kan just den här typen av sjukdom eskalera väldigt fort och hundarna kan hinna bli väldigt sjuka innan de får hjälp, så vi fick beröm att vi tog henne till veterinären så fort som vi gjorde. På bara några dagar kan hundarna få mycket svåra infektioner och även blodförgiftning, vilket i sin tur kan få livsfarliga konsekvenser för både hundar och människor. De berättade att de hade fått in ett liknande fall med samma bakterie som Nellie hade, men den hunden fick läggas in akut på inensivavdelningen med dropp för att den var så illa där an. Så vi är nu i efterhand väldigt glada över att allt trots allt gick så pass bra med Nellie och att hon blev sitt vanliga glada jag igen rätt så snabbt efter medicineringen med de nya tabletterna. Vi är också glada över att Nellie har den stora hundförsäkringen där vi ”bara” betalar en självrisk när hunden blir sjuk, och att all veterinärvård och mediciner sedan ingår till och med det att hunden blir frisk igen eller enda upp till 120 dagar, för det är många tusenlappar som rullar iväg när hundarna blir riktigt sjuka och det känns skönt att kunna ge dem den bästa tänkbara vården och medicinerna, utan att behöva bry sig om vad det kan komma att kosta. Så trots allt som hänt blev Nellie pigg och superglad och helt sig själv igen ganska snart efter infektionen hämmades. Nu vill vi inte att hon ska bli sjuk någongång i framtiden för detta var verkligen inte kul att gå igenom. Hädanefter vill vi bara ha friska hundar här hemma, så vi får hålla tummarna att detta bara händer en gång i hundens liv.

Idag bestämde vi oss för att ta med oss hundarna in till stan och ta en mysig långpromenad runt djurgården tillsammans. Det var mycket fint väder ute med massor av sol vilket var mycket skönt och vi njöt massor av solstrålarna. Till hundarna hade vi med oss vatten och mat för hela dagen, medan jag och husse stannade vid en kiosk och åt hamburgare och tog glass till efterrätt runt lunchtid. Undertiden låg hundarna kopplade och väntade i skuggan. Det gick faktiskt över förväntan trots trafik, massor av folk och andra hundar som vandrade förbi i en stadig ström precis intill där de låg och vilade.

Promenadvägarna som vi gick på ligger till stor del vid vattnet så vi hade mycket fin utsikt över Stockholm större delen av promenaden och hundarna badade flera gånger längst vägen. Vi hade faktiskt en helt underbar dag tillsammans och fick massor av frisk luft och motion. Detta är något som vi tyckte var riktigt trevligt och något som vi måste göra om fler gånger!

 

Idag mötte vi upp Ija (mörkgrå) och Nåna (svart och vit) som är Nellis kullsystrar. Vi åkte tillsammans ut till Rindö där hundarna fick busa och bada i havet, medan vi människor pratade och grillade korv. Det var väldigt roligt att få träffa Nellies snart 1 år gamla kullsyskon och vår fina uppfödare Sissi igen! Hundarna hade superroligt  och de verkade fortfarande känna igen varandra. Nåna och Ija var mästare på att bada och simma, Nellie däremot hade inte riktigt fattat det här med att man bara kan rusa ut i vattnet i full fart en liten bit och att man sedan är tvungen att gå över till att simma resten av vägen för att hålla sig över vattenytan, så hon sprang bara rakt ut i havet i full fart och fick sin livs chock kan man lugnt säga. Hon plaskade med alla tassarna i full panik och stänkte vatten överallt! Kallsup efter kallsup fick hon innan hon lyckades ta sig in till land igen. Oj så mycket vi skrattade åt henne! Tokhund! Efter detta tillfälle så sprang hon bara ut så långt hon bottnade och stod där och såg på när systrarna simmade ut för att hämta den ivägkastade pinnen, trots att alla försökte att få ut henne i vattnet igen, så tokvägrade hon. Nej... det där tänker jag inte göra om igen, det är en sak som är säker, kunde man höra henne tänka...

Jag tror att vi måste köpa en flytväst till Nellie och introducera det här konceptet med att simma för henne till nästa sommar igen. För det ska ju vara kul att simma! Dessutom är det en väldigt bra och skonsam fysisk träningsform för dem som inte sliter allt för mycket på några kroppsdelar, plus att det är en mycket effektiv metod att svalka av hundenarna på sommaren när de blir för varma. Så till nästa sommar blir det alltså till att försöka att simma med henne igen. Vi tänker vänta till nästa sommar för att hon då förhoppningsvis har glömt bort det läskiga, lite grann i alla fall, och man kan börja om från början med att lära henne simma. Det ska bli spännande att se hur det går. Hon behöver ju inte simma om hon verkligen inte vill, men det skulle kännas tryggt att veta att Nellie faktiskt kan simma om hon skulle komma att ramla i vattnet någon gång i framtiden, för man vet ju inte vad som kan hända. Om hon skulle ramla i eller få för sig att hoppa i vattnet av egen fri vilja någon gång, så vill man ju att hon ska klara av att komma ihåg hur man simmar och ta sig själv säkert in till land igen.

Annars så hade vi en jättefin dag tillsammans. Hundarna tok-lekte i ungefär en timme innan de alla tre var väldigt trötta och tog det lite lugnare. De låg i en fin liten ring när vi grillade och åt korv, sedan tränade vi lite baskunskaper med hundarna, fast denna gången i grupp, som till exempel; sitt, ligg, vacker tass, snurra, vänta och så vidare, innan vi åkte hem och somnade alla tre i en hög så fort vi kom innanför dörren. 

 

Eftersom att vi nu har blivit ganska många i Facebook-gruppen så anordnade vi den 31 juli 2012 en gemensam promenad i Nackareservatet och de som kunde följa med möttes upp vid Hellasgården för en mysig promenad. Tre stycken Shetland sheepdog vid namn Tyra & Lexie och Twix (nu heter hon Röja) och en mopps vid namn Sasha gick en promenad med våra American staffordshire terrier blandningar Bonni och Nellie. Det var väldigt roligt och hundarna trivdes bra ihop. Promenaden tog ca 1,5 timme och efter bussresan hem somnade våra myshundar i en hög direkt på hallmattan när vi hade kommit in genom dörren. En glad hund är en trött hund. Ska bli kul att se hur gruppen kommer att utvecklas och vilka nya hundkompisar som vi kommer att få!

 

Gruppen hittar ni här: https://www.facebook.com/groups/488412094502813/ 

 

På våren och sommaren brukar jag ofta ta med mig frukost eller lunch och promenera till Långbroparken som ligger någon kilometer ifrån där vi bor och äta den där. Där finns det en fin anlaggd liten sjö med massor av änder och andra fåglar att titta på. Dessutom ligger det en skola i närheten så där befinner det sig ofta små viftande och skrikande barn som är bra att ha i bakgrunden som störning, och så övar jag och hundarna tillsammans på att bara sitta där på bänken och ta det lungt och ha en mysig stund tillsammans. De brukar alltid tigga lite av min mat och sedan få bli klappade på magen. Detta tycker speciellt Bonni är hur skönt som helst, så precis när vi satt oss tillrätta på bänken så lägger hon sig direkt på rygg och börjar tjata om att jag ska klia och klappa henne på magen, myshund!

 

I början av sommaren anmälde jag och Nellie oss på ett hundforum på internet och postade ett inlägg om att vi ville träffa andra hundkompisar att social-öva och miljö-öva med. Hunden Bira svarade på vårat inlägg och vi möttes upp på Medborgarplatsen för att titta på folk, äta glass och prata hundar. Bira är av hundrasen Nederlandse kooikerhondje och var en liten tik-valp och jag dog lite inombords när jag såg hundvalpen, sötare hund får man ju leta efter! Så liten och fluffig!

Vi hade en väldigt trevlig eftermiddag med hundarna och det var så befriande att få träffa en annan tjej som också är lika galen i hundar som jag är, så vi kunde verkligen gotta in oss och prata hur mycket hund som möjligt, utan att någon blev irriterad på oss. För man kan väll lugnt säga att mina andra kompisar inte alls vill höra mer om min hund, hundmat, hundträning, eller någonting som har med hund att göra över huvud taget, haha...

Det var så kul att träffa andra hundar, så när jag kom hem den kvällen så började jag att tänka på hur man skulle kunna få ihop flera likasinnade hundägare och hundar på en och samma plattform, som också ville ta gemensamma promenader och träna tillsammans med andra... och till slut kom jag på att man skulle kunna starta en Facebook-sida för just det ändamålet. Sagt och gjort, och på bara några få veckor var vi över hundra medlämmar på sidan, vilket var helt fantastiskt! Jag blev både förvånad och väldigt glad över att det faktiskt fanns väldigt många andra människor där ute som gärna också skulle vilja träffa andra hundintresserade människor.

Det här blev mitt och Nellies allra första hundmöte och ett minne hos mig som är väldigt starkt sammankopplat med starten för mitt hundintresse som, om det ens kunde vara möjligt, ökade ännu mer. Jag har lärt mig och utvecklats väldigt mycket efter att ha träffat dessa underbara människor och jag blir väldigt glad inombords när jag tänker på hur kul vi har haft tillsammans på våra promenader och träningar! 

Idag har vi varit och lekt i hundgården och sedan gick vi och plockade lite frukter från kolonilotten. Husse och hans kompis följde också med, men de var mycket bättre på att leka med frukten än att plocka den... De kastade små vinbär till varandra och försökte fånga dem med munnen från luften. Denna lek var något som hundarna tyckte var väldigt intressant och de tittade nyfiket på dem med mycket stora ögon. Till slut fick hundarna också vara med och leka och de var ju mycket bättre på att fånga frukterna i luften, än vad husse och hans kompis var, man kan säga att dem blev ägda av Nellie och Bonni, dukiga tjejer!

 

Nellie har sedan hon var en liten valp tyckt att det är ganska obehagligt att åka tunnelbana. Dels för att det alltid är så trångt och hon får så lite utrymme (människor bryr sig inte och trycker in henne i hörn) och för att det svänger och gungar om marken och hon har varit för dålig på att "hålla emot" med benen så hon har åkt hit och dit i vagnen. Detta har resulterat i att hon under en lång tid har spytt och dreglat i tunnelbanor och bussar, inte speciellt kul då vi inte har vår egen bil och måste ta oss runt i stan med hjälp av SL-trafiken. 

 

Vi har tänkt att det nog är lättare för henne att sitta eller ligga ner i vagnen för att hon då inte behöver snubbla och ramla hela tiden, men hon har varit alldeles för rädd för det, så det har inte gått alls. Så under hela sommaren satte vi åt sidan en massa tid för att träna bort Nellies rädsla för att åka tunnelbana och buss. Till en början fick hon sitta på sätet med sin allra bästa kompis Bonni vid sin sida, sedan gick vi över till att hon skulle vara på golvet men matade henne hela tiden med massor av gott godis, ofta i form av rent kött. På detta stadiet fick vi stanna mycket länge för att kunna bryta hennes associationer med buss och tåg, från att vara hemska och obehagliga, till att i alla fall bli helt okej. Det var först då vi började med att åka och träffa nya hundkompisar och gå på hundkurser som Nellie förstod att tunnelbanan faktiskt kan vara ett bra transportmedel till nya plaster som man kan undersöka, leka och ha väldigt roligt på.

 

Så efter flera månaders konstant träning (några gånger i veckan) så har vi fått henne till att tycka att buss och tunnelbana är helt okej. Svansen ligger inte längre mellan benen på henne, hon dreglar inte längre, och åker man en längre sträcka så sätter hon sig oftast ner, vilket vi förståss är väldigt glada för! Dock så ser jag oftast fortfarande till att alltid ha med mig något extra gott godis när vi är ute och åker för att hon ska tycka att det är roligt och värt det att åka med SL-trafiken. Jag inbillar mig att hon tänker något i stil med: Jaha, in i den här gungande lådan nu igen, aja det får väll vara okej så länge vi går till matvagnen med gott godis!

 

 

I sommar åkte jag och Husse till Las Vegas i två veckor och roade oss på de olika casino-hotellen och trivdes gott i den 50 gradiga värmen. Nellie fick av förklarliga skäl inte följa med, så hon fick spendera en vecka tillsammans med Husses lillasyster och en vecka fick hon vara hos Bonni och hennes familj. Vi fick jämna uppdateringar från Sverige över hur det gick med Nellie där hemma vilket var väldigt skönt, så att man kunde njuta av semestern ordentligt och inte oroa sig över att hon skulle sakna oss en massa. Men inte då! Hon hade det hur bra som helst och tänkte knappt på att vi inte var där, skönt!

 

När vi gick runt i de olika shopping galleriorna i Las Vegas så kunde vi såklart inte hålla oss från att gå in till djuraffärerna och titta på allt fint de hade där inne. Väl inne i butikerna försökte vi hitta bland annat leksaker till Nellie som inte skulle gå sönder efter 5 minuters lek. Vi fick rekommenderat en röd "kamtrasa" med en inbyggd tom pet-flaska inuti, den skulle tydligen alla större hundraser vara galna i och snudd på omöjliga att bita sönder. Vi köpte den såklart direkt. Annars så fanns det väldigt mycket fina saker till hundar, men det mesta var dock designat endast till väldigt små hundar, vilket var tråkigt. Så det blev bara en röd kamptrasa och en Kong Extreme Large. 

 

När vi väl kom hem till Sverige igen och hade hämtat Nellie så var vi såklart tvungna att ta ut henne direkt och leka med den nya leksaken, sagt och gjort.... vår lilla hundvalp blev direkt som besatt av den nya leksaken och sprang runt med sin skatt i munnen och såg riktigt stolt och glad ut. Hon bar den dessutom resten av långpromenaden hem och släppte den inte ens när hon skulle kissa eller bajsa. Ja vad ska man säga, kul att hon tyckte om den!

 

Här i Fruängen bor det enormt mycket hundar och hundägare, speciellt i just de bostadsområde som vi bor i. Över allt finns det hundar i olika storlekar och raser, vilket är jättekul! Man får verkligen tillfälle att öva på hundmöten när man är ute och går här i krokarna.... När vi fick Nellie lärde vi snabbt känna Dexter (en svart jaktlabbe) och hans familj, samt Mynta (en brun labrador) och hennes familj. Dexter är 5 år och älskar Nellie över allt annat, han vill inte göra annat än att försöka att para sig med henne, och eftersom att Nellie är så snäll och inte blir så arg på honom, så får de ofta leka med varandra så att vi kan öva på att Dexter ska sluta jucka på allt och alla, men det är en väldigt go hund! Fina Dexter! Sedan har vi Mynta, hon tycker att Nellie är världens yrväder som inte kan hålla respektfullt avstånd till en sådan gammal fin dam som hon är när man springer runt och inte kan ha koll på sina fyra tassar och det här med hur stoppsträckor fungerar. Mynta är 8 år gammal och hon vill absolut inte hoppa, studsa och leka som Nellie vill, så Mynta säger ofta till Nellie att skärpa sig när hon leker för nära henne. Vilket Nellie helt accepterar och säger förlåt lite försynt på sitt eget hundspråk och ger henne en puss. Detta är väldigt bra då Nellie då får lära sig att respektera lite äldre hundar. Men på det stora hela kan alla tre hundarna umgås med varandra på ett bra sätt och det är fantastiskt roligt att ha så fina hund-grannar som man kan umgås med över ett glas vin på utegården, medan hundarna kan leka och umgås med varandra. 

 

 

Detta året firade vi midsommar på Lisö tillsammans med Husses mamma. Vädret var fantastiskt vackert med strålande sol, blå himmel och riktigt höga temperaturer, en toppendag helt enkelt. Vi hade tagit med oss en korg med fikabröd och kaffe som vi skulle kunna äta på medan vi tittade på Husses mamma som sjöng och de små barnen med sina föräldrar som dansade runt midsommarstången. Ytan som vi var på vad ganska liten och på denna lilla yta hade massor av folk och massor av andra hundar tryckt ihop sig på, så allt var väldigt roligt att titta på och dra till, om man var en nyfiken liten hundvalp som Nellie själv... 

 

Den första bilden är från precis efter det att Nellie hade dragit hårt i kopplet när hon tog ett skutt, matte var såklart inte beredd på det och stod på en hal bergsknall, vilket resulterade i att jag då föll handlöst ner och slog hårt i marken med ett högt brak! Hela knäna var fyllda med gräsfläckar på de vita byxorna och gräs hade jag i hela håret. Hela midsommarfirandet höll andan för en kort sekund och tittade på mig och Nellie med oroliga blickar då vi båda två låg orörliga på marken, innan jag lyckades ställa mig upp igen och visa för alla att allt gick bra och att jag inte hade slagit mig speciellt hårt. Först då sprids det ett gapskratt över hela trädgården och Nellie tittar på mig med sitt allra mest förlåtande ansikte och visar att hon skäms jättemycket.. Gud vad arg jag var på henne just då! Skithund som ska välta matte sådär inför hela byn! Men det gick snabbt över och vi kunde återgå till att ha det mysigt och äta kanelbullar och dricka gott kaffe. Vad Nellie gjorde resten av tiden? Jo hon visade såklart upp vilken duktig hund hon kan vara om hon försöker lite extra och låg snällt kvar i gräset, trots att det kom flera barn springaned alldeles intill oss i full fart och andra hundar som gick väldigt nära förbi vår filt. Bra att Nellie i alla fall vet när det är dags att skärpa till sig en liten stund och kunna visa upp sig från sin allra bästa sida, haha... tokhund! 

 

Min kusin tog studenten idag och hela släkten var bjuden på middag och fest i trädgården. Nellie var såklart också bjuden och hade på sig sin finaste fluga dagen till ära. Vi går in på tomten och börjar hälsa på släktingarna vi möter, men efter en liten stund så märker jag på Nellie att hon har sett något som hon finner intressant. Vad konstigt täker jag, sådär brukar hon bara se ut när hon har sett en annan hund? För vi kunde ju inte se en annan hund på festen... men vid det här laget har jag lärt mig att faktiskt lita på Nellie och på mig själv, så vi bestämde oss för att gå runt och titta, och mycket riktigt så hittade vi en hund på festen till slut. Den minsta lilla hund som vi någonsin hade sett.... eller ja, vi är ganska säkra på att det faktiskt var en hund.

Nellie såg väldigt bekymrad ut till en början med massor av rynkor i sin panna och hon tittade på den lilla valpen med huvudet på sned... men till slut verkade hon bestämma sig för att det nog var en annan hund och att den fick ett godkänt betyg. Plus i kanten för att Nellie la sig ner så att hon skulle verka mindre för den andra hunden och ett stort plus i kanten för den andra lilla hunden (som hette Rut) som inte skällde och lyfte så fint på sitt bakben när Nellie ville hälsa. De var verkligen jätteduktiga båda två! Hela mötet mellan de två hundarna var så gulligt så jag visste inte vart jag skulle ta vägen någonstans, och det tyckte nog de andra gästerna också, för snart hade vi nästan hela festen som publik till det lilla hundmötet på gräsmattan. 

 

Efter att ha tittat på lite olika YouTube klipp på hundar som gör otroliga konster med frisbee blev vi lite inspirerade till att pröva själva. Nellie är dock inne i en fas då hon käkar upp precis allting i leksakväg, så vi bestämde oss för att inhandla en Kong-Frisbee till att börja med, så kan man gå över på en bättre frisbee senare när Nellie fattar vad hon ska göra med den (annat än att tugga sönder den till små små bitar) Vi började med ett träningspass då vi bara ville öka värdet på själva leksaken i Nellies huvud. Vi sprang runt med den och hoppade och tjoade och kastade den till varandra. Vi fick såklart Nellies uppmärksamhet direkt, men lät henne inte få tag på frisbeen för det. Till slut så övade vi på att hon skulle ta den med munnen och sedan överlämna den till oss, ungefär dom en "vanlig" apportering. Vi kastade iväg den en bit och Nellie sprang och hämtade den till oss - Klick och godis. Det andra övningspasset gick ut på att hon skulle förstå att hon skulle bli tvungen att hoppa och fånga den i munnen när frisbeen är i luften. Detta gjorde vi genom att hålla den framför hennes huvud och bara kasta iväg den i luften precis framför hennes ansikte. Nellie hoppade direkt efter den och fick tag på den med munnen, vi blev såklart jätteglada och sprang runt och lekte med den tillsammans med Nellie en stund. Först under det tredje träningspasset kastade vi frisbeen lite längre i luften så att hon verkligen skulle få lära sig att ta i och hoppa i rätt riktning för att få tag på frisbeen. Här berömde vi bara med ännu mer lek eftersom hon nu hade förstått vad hon skulle göra, på så sätt var frisbeen i sig självbelönande och vi kunde träna helt utan belöningsgodis.

Bonni ville också pröva att leka med frisbeen vilket hon såklart också fick, men hon har på sig sitt koppel så att hon inte ska springa sin väg, för att vi inte helt litar på att hon ska till 100 % lyssna på oss när hon är lös och inte springa från tomten. Det gick dock jättebra med Bonni också! Hon tyckte att det var jättekul att hoppa allt vad man kunde efter frisbeen, men det här med att sedan lämna tillbaka den till oss var inte lika roligt. Nä, då var det roligare att springa runt runt och visa upp sin fina skatt för alla som ville se på... haha... Bonni har ännu inte fått lära sig att man faktiskt inte bara behöver leka själv, utan det kan vara minst like roligt, om inte roligare, att leka tillsammans med människorna.  

Idag hade vår leverans kommit från animail.se med lite hundmat och leksaker. Nellie satt förståss på första parkett och övervakade paketet så att det inte skulle kunna smyga sin iväg utan att hon såg det. Sedan låg hon och tittade på när Husse packade upp vara efter vara ur paketet. Speciellt intressant var det när han skulle hälla upp hundmaten i de tre tätförslutna behållarna... kan bara tänka mig vad hon måste ha trott: "Åh vad mycket hundmat! Till mig? Men ni är ju bara bäst Matte och Husse!" *Dregel*. Men hon låg ändå snällt kvar på mattan och bara tittade och tittade. Som belöning för att hon hade varit så duktig fick hon gå fram och smaka lite från behållaren med hundmaten, hon trodde knappt sin nos så snälla vi kunde vara... mums, mums, mums... 

 

Vi hade räknat med att Nellie skulle börja löpa vilken vecka som helst, så när vi var i djuraffären och köpte hennes bilbälte inför resan till Öland passade vi även på att köpa en löptrosa. Den var jättefin i cerise rosa färg med en rosett på, men när vi packade upp den upptäckte vi att den var en storlek för stor. Då var det inte så mycket annat att göra än att promenera till vår djuraffär här i centrum och köpa en vanlig (svart) löptrosa i en lite mindre storlek. Den rosa tänkte vi dock spara, för hon kommer att växa sig ännu större så småningom och då kommer den säkert att passa perfekt. Nellie tyckte att det var väldigt konstigt att hon skulle ha löptrosan på sig och protesterade genom att vanka av och an och störa Bonni hela tiden när hon försökte sova. Men efter ca en timme gav hon upp och accepterade den och la sig tillrätta i sängen bredvid Bonni och sov vidare.

 

Idag bestämde vi oss för att gå ut och för första gången åka inlines med Nellie. Hon har inte fyllt ett år ännu och har därför inte växt klart, så man ska inte träna sin hund så mycket under valpperioden eftersom att man då lätt kan skada dem, men att lära dem nya saker eller att bara försiktigt pröva att springa med vid sidan under mycket korta stunder och med flera långa pauser, går det faktiskt bra ändå. Att man ska ta det lungt och inte trötta ut hunden tycker inte jag betyder att man inte ska eller får aktivera den alls. Viktogt är bara att man ska tänka på att valpar är mycket mjuka i kroppen och att de kan skadas av för långvarig eller hård träning.

 

Nellie tyckte att det var såååå kul att få springa jättefort och att vi kunde "springa" med i samma hastighet. Öronen viftade när hon sprang för hon studsade så mycket upp och ner av glädje. Efter en liten stund så kunde hon lugna sig lite och springa i jämn takt bredvid med ett stort hundleende på läpparna. Detta var verkligen något som både hon och vi tyckte var roligt och något som vi kommer att fortsätta med i framtiden. Så fort hon har blivit över ett år och vi har varit hos veterinären och röntgat hennes höfter och armbågar och kollat att hon är fullt frisk, så kommer vi att försiktigt sätta igång med Nellie fysträning. Jag tror att detta kan bli en mycket rolig form av träning för både Nellie och oss så att vi ska hålla oss friska och krya och bygga upp en god konditionsförmåga, så att vi senare kan ta längre och längre sträckor på cykel eller inlines. 

 

När värmen äntligen har kommit igång ordentligt och vädret bjuder på fantastiskt fina dagar så går det inte att sitta inomhus hela dagarna och studera, så då får man packa med sig skolböckerna, två hundar, långlinor, matskålar, dricka och mat för hela dagen och ligga i parken och ha det bra istället. Hundarna njuter av att få vara utomhus och göra sin egen grej, medans matte ligger på filten och läser kursbok efter kursbok. Ja vad ska man säga… sämre dagar har man ju haft! 

Vi åkte hela familjen till Lisö över helgen för att njuta av det fina vädret genom att äta en massa god fika och sedan promenera i skogen. Nellie älskar verkligen att komma ner hit, inte bara för att hon då alltid får gå helt lös (med långlina), utan också för att det finns massor av nya saker att nosa på, äta på och upptäcka. Glad hund!

 

Dessa bilder är tagna den 22 december 2011. Jag tyckte att Nellie och Bonni var så söta när de gick och la sig tillsammans på hallmattan, så kunde såklart inte låta bli att fotografera dem lite...