Detta är taget från tidningen vetenskapens värld. Satt igår och läste lite och hittade en del kul forskning om människans bästa vän, hunden. Det är lite roligt att få reda på exakt hur det hela fungerar hos våra fyrbenta vänner. Artikeln handlade om hur och varför hundar skakar på sig. Jag tycker att det ser så skönt ut att kunna skaka på hela sig själv på det sätt som hundar gör titt som tätt, och tänk att kunna bli nästan helt torr på bara någon minut! Snacka om att ta en snabbdusch!

Tagit från vetenskapens världs hemsida:
Det hela börjar med en kraftig vridning av huvudet, varefter ­rörelsen fortplantas i hela kroppen så snabbt att vattnet flyger åt alla håll.Den som står nära riskerar att bli genomvåt. En blöt hund som skakar av sig vatten är nämligen en elegant och effektiv torkmekanism, säger ingenjörsstudenten Andrew Dickerson vid Georgia Tech i USA, som analyserat fenomenet. På mindre än en sekund är hälften av vattnet i pälsen borta. Rörelsen är ”effektivare än en ­centrifugerande tvättmaskin”, säger han. Med hjälp av en slow motion film mätte Dickerson svängningshas­tigheten hos även and­ra djur och såg att ju mindre djuret är, desto snabbare är rörelserna. Vattnet ökar pälsens vikt och gör det svårare att springa, vilket kan förklara varför evolutionen skapat denna snabbtorkningsmetod. 

Kul att få lite fakta tycker jag... men detta förklarar dock faktiskt inte varför hundar skakar på sig, på exakt samma sätt, då dem inte är blöta också. Skulle vara kul att ta reda på.

En sak som Nellie inte klarar av så är det att åka tunnelbana eftersom hon blir åksjuk direkt. Dock går det bra att åka bil (som tur är), men det är också lite konstigt att hon bara reagerar på tunnelbanan och inte i bilen.

Efter bara ca 5 minuter i tåget så börjar hon att dregla hur mycket som helst, och man kan verkligen se på henne hur dåligt hon mår. I början var det bättre om hon fick sitta i vårat knä, men nu för tiden så spelar det ingen roll om hon är på golvet eller i vårat knä, hon blir åksjuk ändå. Hon är inte rädd för själva tunnelbanan, för hon går in i vagnen helt frivilligt och nosar runt på golvet när hon väl är inne. Men problemen börjar så fort vagnen börjar röra på sig och svänga lätt fram och tillbaka.

För att hon ska slippa spy varje gång vi måste ta med henne på tunnelbanan, så har vi nu sett till att inte ge henne någon mat 3-4 timmar innan vi vet att vi ska åka. Men igår så spydde hon ändå, trots att hon hade fått frukosten klockan 08.00 och vi åkte inte tunnelbana fören klockan 12.00… Så nu vet vi inte riktigt hur vi ska göra för att hjälpa henne att inte må så dåligt. En annan sak vi har gjort är att vi har tagit av henne jackan, så att hon inte ska bli så varm under färden, men det verkar inte heller hjälpa.

Vi har fått höra att valpar och unghundar är känsligare för detta än vuxna hundar så vi hoppas verkligen att det ska växa bort i framtiden. Jag vet att man inte ska tycka synd om dem när de mår dåligt och pjoska med dem, för att detta bara förvärrar situationen ytterligare. Men jag kan inte låta bli att känna känslan, eftersom jag tycker så himla synd om henne… så nu måste jag göra upp en plan för att jobba med detta.

Vi pratade lite om det igår, och vi tänkte börja åka tunnelbana med henne mycket korta stunder flera gånger i veckan. Vi kan åka till nästa station (där det finns en hundpark) som tar ca 1-2 minuter, leka där en stund, och sedan promenera hem igen. Hoppas verkligen att detta kommer att hjälpa Nellie med hennes åksjuka, för det ska ju vara kul att åka till nya platser!

Inatt kom det ca 2 dm snö, så när vi vaknade i morse så var det ett riktigt vinterlandkap utanför fönstret. Så mycket snö har vi inte haft här under hela vintern. Så vi bestämde oss snabbt för att ta ut Nellie i snön så att hon kunde få leka ordentligt innan den försvinner igen. Hon har sett lite snöflingor täcka marken innan, men inget som går att mäta sig med detta…

Dock har vi märkt att hon har fått vita fläckar på sina trampdynor sedan en tid tillbaka. Vi trodde först att de skulle försvinna, men de blev istället bara fler och fler. Så till slut kom vi på att det kan vara frostskador hon har fått på sina små tassar, för även om det inte har varit speciellt mycket snö, så har det ändå varit ganska kallt ute. Så idag använde vi hennes skor som vi har fått av Bonnis matte och husse i julklapp. Hon var så söt i dem så jag trodde att jag skulle smälla av!

På filmen har hon även sin rosa vinterjacka. Den köpte vi när hon bara var 10 veckor gammal, och då var den jättestor på henne… medan hon nu håller på att växa ur den. Hon växer så fort vår lilla skrutt!

Nu var vi framme vid den festlighet som hundägare bävar allra mest inför. Redan någon gång i januari börjar det oroa lite i bakhuvudet och allt eftersom månaderna går eskalerar känslan genom hela kroppen, tillslut framkallas till och med en illamåendekänsla hos många av dem. Jag talar så klart om nyår. Då vår lilla Nellie inte upplevt något spektakel med en kaliber ens jämförbar med detta fenomen hade vi ingen aning om hur hon skulle reagera. Till råga på allt skulle vi spendera kvällen hos ett par kompisar som skulle ställa till med kalas och som om det inte vore nog med det så innehar värdparet två stycken stora katter som man kan leka lite med och därmed aldrig riktigt slappna av.

Vi förberedde oss så gott vi kunde med att spela upp ljud av fyrverkerier, åska, pistolskott, m.m. på högsta volym, grannarna måste trott att vi var knäppa. Vi införskaffade även ett så kallat D.A.P. halsband vars syfte är att lunga hundar särskilt valpar genom att utsöndra ett feromon som är identiskt med det som tiken utsöndrar för att lugna sina valpar efter födseln. Nu var det bara att håla tummarna och hoppas på att Nellie tar hela kalaset med samma vanliga lugn som hon brukar. Hon kallads ju ändå för valiumvalpen utav uppfödaren.

Under de sista dagarna på året är det alltid några som tjuvstartar och under våra promenader hade vi inte märkt några symtom på rädsla eller obehag, utan dessa enstaka knallar bemötte hon mer med nyfikenhet och förundran.

Resan till kalaset gick jätte bra trotts att det var mycket folk överallt verkade damen riktigt sprallig vilket vanligtvis inte är fallet när det är många som springer och stampar runt henne i trånga utrymmen där marken rör sig. Väl framme var det så klart full fart att hälsa på alla och även jaga den ena katten, den andra vågade sig inte fram, hon är en riktig fegis. Kvällen gick och vår underbara tjej höll sig gärna placerad under värden, där hon snabbt lärde sig att om man ser lite söt ut (vilket hon alltid gör) så kommer det mycket godsaker därifrån.

 

Tolvslaget närmade sig och vi märkte inga tendenser till stress, oro eller rädsla då fyrverkerierna smattrade på utanför fönstret. Vi beslöt att gå ner till vattnet för att få en riktigt bra utsikt över Stockholms hela föreställning. Väl nere på kajen tyckte dock Nellie att nu blev det lite i mesta laget, hon satte sig ner och tittade upp på oss med en undrande blick, det var precis som att hon försökte tala om för oss att ”Om ni prompt vill stanna så gör vi väll det men lite läskigt är det” och för att undvika en ärrad barndom gick vi tillbaka till lägenheten och avnjöt tolvslaget från balkongen igen medan Nellie nöjt låg och smaskade på sin favorit leksak, som hon fått i julklapp någon vecka tidigare, i sin säng.

En vecka senare när vi var ute och promenerade var det någon som smällde av en hel låda fyrverkerier, varför dem sparat dem så länge undgick oss, antingen hade de öppnat champagnen lite för tidigt och det tagit en vecka för dem att kvickna till igen, eller så firade dem något annat. Nellies reaktion på det hela var i det närmaste obefintlig. Så någon vidare skotträdd hund har vi i alla fall inte skaffat oss.

Två dagar innan började vi att laga all julmat och julgodis för att hinna med. Nellie låg i sin valpsäng i ena hörnet av köket och höll ett öga på oss, och på golvet så att hon skulle vara beredd om det mod förmodan skulle falla ner något gott! Så kom dagen som vi hade längtat efter så länge, julafton!

På förmiddagen fikade vi. Lussebullar, saffranskladdkaka, hallontryfflar, mini-pepparkakshus, pepparkakor, knäck, ischoklad, glögg, och vit/mörk choklad med polkagris m.m, medan vi pratade och tittade på Kalle Anka. Nellie hälsade först på alla, sedan gick hon och la sig i sin säng inne i sovrummet och låg där och sov hela förmiddagen och eftermiddagen.

Vi har tagit bort alla textiler och mattor från golven tills vi är 100 % säkra på att hon inte kissar inne längre. Hon är nästan helt rumsren nu, men ibland är olyckan framme, och då vill vi inte att de ska förstöras. Får se om vi tar fram dem igen nästa månad...

På eftermiddagen satt vi och pratade och spelade brädspel hela familjen. Då vi skrattade väldigt högt vaknade Nellie, så vi tog ut henne på en promenad. Därefter ville hon ligga inne hos oss i vardagsrummet, men hon var så trött så hon kunde inte hålla ögonen öppna. Så kul att hon kunde sova gott "mitt i kaoset" också. Men hon låg tätt intill mig och höll för öronen och ögonen, och sov i sina roliga och originella sovpositioner som hon alltid ligger i. Alla fick sig ett gott skratt varje gång hon bytte ställning, här är några av dem i alla fall. Vårat lilla charmtroll!

Efter middagen gick på yttrligare en promenad innan vi öppnade alla julklapparna. Att öppna paketen tyckte Nellie var jättekul och hon ville gärna hjälpa till. Hon hade själv fått 4 julklappar som hon fick öppna själv. Hon fick blandgodis som vi ska ha till träningen, lite hundben, ett halsband i läder, leksaker och en pläd att ha i sin säng.

Idag var vi ute på en av våra kortare promenader med Nellie. Vi använder oss numera av en 10 meters långlina som enda koppel till odågan, som vi låter släpa efter henne, i händelse av att vi skulle behöva ta tag i henne. Annars så övar vi på att hon ska lyda lika bra när hon är lös, som hon gör när hon är kopplad.

Så efter mörkrets inbrott gick vi på en kvällspromenad och råkade gå förbi en liten inhägnad fotbollsplan. Då vi gick förbi fick Nellie för sig att hon skulle stanna nosa en stund vid ena ingångsstolpen (vi sa inget och fortsatte att gå). Hela poängen med träningen är att hon ska ha koll på oss, istället för vi på henne, så gick vi vidare med ett öga sneglande på henne.

Efter att ha sprungit runt 10 varv inne på planen och lekt med diverse pinnar bestämde hon sig tillslut för att det kanske var dags att leta upp oss, så hon satte full fart mot den riktning som hon tidigare såg oss försvinna mot. Vi står ett 20-tal meter bort och utom synhåll för henne, när vi ser hur hon i full fart springer mot oss! Hon kraschar rakt in i gallret med nosen först, stutsar tillbaka, och ramlar sedan baklänges. Jag vet inte om hon inte såg gallret, eller om hon inte tänkte på att fotbollsplanen var inhägnad… men det såg i alla fall väldigt roligt ut. 

Då hon skakat av sig kraschen och satt sig upp igen, tänkte vi att damen borde väll inse att det inte gick att springa rakt igenom gallret, och istället leta efter en utgång. Men inte då. Istället satte hon sig ner på rumpan och stötte ifrån sig ett högt obestämbart ynkligt läte. Det var inget skall och inte heller inget ylande, men någonting där emellan. 

Det hela slutade med att Viktor fick gå tillbaka till fotbollsplanen och visa vart utgången var någonstans så att hon kunde komma ut igen. Men det är en tuff liten tjej så hon var inte rädd eller ledsen, utan bara glad att vi hade kommit tillbaka och hämtat upp henne. Under resten av den promenaden lämnade hon inte vår sida över huvud taget, utan gick snällt mellan oss hela vägen hem.