Jag och husse pluggar fortfarande på universitetet och är nu inne på vår masterutbildning, så det blir en hel del sittande framför våra datorer. Då vi inte äter, sover, eller är ute och hittar på med saker med Nellie, så pluggar vi, och detta är i princip vårat liv just nu. Vårat levnadssätt har resulterat i två saker, ett att Nellie hatar våra datorer, och två att Nellie har blivit väldigt duktig på att umgås med oss utan att vi hela tiden måste rikta all uppmärksamhet mot henne. Men då och då så kan ju vem som helst känns sig lite utanför, och då gäller det att på smidigast sätt ta sig upp i soffan och trycka in sig i det hålutrymme som blir över. Detta mina damer och herrar, är något som vår hund har blivit lite av en mästare på att göra. Vadå jag får inte plats? Jag får visst platts!!

Ikväll hände något fruktansvärt. Det hela började med att vi släppte lös Nellie på en äng så att hon skulle få springa av sig lite innan vi skulle ta bussen hem från Lidingö, då ser jag i ögonvrån att hon helt plötsligt bara försvinner!! När vi springer till den platsen där hon försvann finner vi ett svart djupt hål, vi ser inte vår hund och det är helt tyst där nere.... Paniken infinner sig i hela min kropp och jag slänger mig ner på marken och sticker ner händerna så långt jag bara kan, men hålet är för djupt, jag känner ingenting annat än luft. Jag skriker och ropar på Nellie, men inget ljud hörs där nerifrån. Då tänkte jag en av de absolut värsta tankar man kan få, och började panikartat att gråta...

Husse tar fram sin mobil och slår på den så att den går att använda som en ficklampa, han ber mig att hålla den och lysa ner i hålet, medan han gör sig redo för att hoppa ner. Världens bästa husse tvekade inte en sekund, och innan jag hann lysa med mobilen mot hålet så hade han redan hoppat ner. Jag bara skrek och grät i panik för jag trodde att hon med all säkerhet skulle ha brutit nacken och vara död efter ett sådant högt fall mot betong. Helt plötsligt står det två kvinnor och två små hundar bredvid mig på ängen. De hade tydligen hört mig gråta och sprungit dit för att se efter vad som hade hänt för att hjälpa till. Men innan jag hinner svara på deras fråga om vad som har hänt, så kommer det upp ett litet skrämt ansikte och två stora bruna ögon från brunnen. Det är husse som har hittat henne där nere och sträcker upp Nellie så högt han kan, och då sliter jag upp henne med alla krafter jag har och kramar henne så hårt! 

Väl uppe på marken håller jag i hennes sele medan jag tittar efter skador på hennes kropp, men till min stora förvåning hittar jag inga? Jag förstår ingenting? Inget verkar brutet och Nellie verkar bara glad över att vara uppe igen och börjar tugga på en pinne i gräset och viftar på svansen. De två kvinnorna har vid det här laget redan förstått vad som måste ha hänt och de är också väldigt förvånade över att hunden verkade må bra. Nellie undrade mest varför matte var blöt i hela ansiktet? Så hon pussade upp alla tårarna och gick sedan och hämtade en pinne till mig så att jag skulle bli glad igen, och det fungerade! Gud så jag skrattade och blev lycklig då! Samma älskade hund trots vad hon precis hade varit med om! 

Sedan hjälptes vi alla åt att försöka få upp husse ur brunnen. Brunnen var ca 2,5-3 meter djup, så det var inte det lättaste, men till slut fick vi upp honom också. Varför har någon öppnat brunnen utan att sedan sätta tillbaka brunnslocket mitt på en stor äng? Till slut kom vi fram till att det kan ha varit gräsklipparen som "puttat" upp locket när kommunen klippte gräset, att den som klippte gräset hade kört på locket och på så sätt flyttat det åt sidan utan att ha märkt det själv, eller så har någon varit så korkad att helt enkelt ha glömt bort att stänga brunnen efter sig igen. Varför locket var öppet vet ingen. Men den olycka som kunde ha inträffat samma kväll, skulle kunna ha fått dödlig utgång, för såväl djur som människor. Vi hade tur. 

En av kvinnorna ringde hennes man så fort hon förstod vad som hade hänt. De bodde i närheten så han kom till platsen inom några minuter. Tillsammans hjälptes vi alla åt att lägga tillbaka det extremt tunga locket igen, så att ingen annan skulle falla i och skada sig. Alla tyckte att det var helt otroligt det som hade hänt! Detta får bara inte hända. Alla var överrens om att vi hade en väldig tur med oss just den här kvällen. 

Efter omständigheterna mådde vi förhållandevis bra - bara chockade! Lycklig var jag över att alla i min familj var i livet och mådde bra! Kom ihåg att ta hand om varandra, ibland kan det gå väldigt fel, väldigt fort. Den här gången slutade det dock med att vi alla tre kunde åka hem, väldigt chockade, lite smutsiga, men helt välbehållna!!

Självklart hade vi uppsikt över Nellie för att se om det var något med henne som verkade annorlunda, men hon var precis som vanligt. Ingenting gjorde ont på henne, vi fick klämma och känna precis överallt och hon var på sitt vanliga glada humör. Vi bestämde oss då för att fortsätta vår resa hemåt. Om vi skulle upptäcka minsta lilla konstighet med Nellie så skulle vi dock åka till veterinären direkt! Det hela slutade dock med att vi alla tre kröp ner i sängen när vi kom hem och sov gott hela natten, glada över att få vara tillsammans.

Om någon vecka kommer det att anordnas agilitytävlingar på SSBK och alla medlemmar som hade tid och ork bjöds in till en kväll där man fick hjälpa till att konstruera priser till de framtida vinnarna i tävlingen. Jag hade inget bättre för mig så jag åkte till klubben för att se om jag kunde hjälpa till med något... väl där träffade jag Sofia som precis hade tränat klart med sina hundar på agilityplanen. Jag frågade henne om hon också ville följa med innan hon åkte hem, och det ville hon! Så roligt! 

Man kunde antingen få göra koppel, halsband eller kamptrasor. Jag tyckte att kamptrasor såg lättast ut, så det fick bli det helt enkelt. Som tur var så visste Sofia redan hur man gjorde kamptrasor så hon fick visa mig hur man gjorde... och det var till min stora förvåning mycket svårare än vad jag trodde! Det tog lång tid innan jag fattade hur man skulle göra, och det var inte förens Sofia var helt klar med sin kamptrasa, som jag äntligen fick in tekniken. 

Jag skrattade så mycket i efterhand när jag fick se den här bilden... hahaha... så ynklig "min" kamptrasa såg ut bredvid Sofias fina kamptrasa. Men jag skämdes inte tillräckligt mycket för min, för att att inte lämna in den till arrangörerna med det stoltaste leendet, titta vad jag har gjort till er! sa jag och kände mig duktig. Jag har hjälpt till! Tjejen tog emot min "trasa" och tittade skeptiskt mot mig. Ja berättade för henne att om hon måste, så kan hon väll ge den som tröstpris! Men hon fick inte kasta den, för som jag hade kämpat i nästan 1 timme. 

Om någon fick mitt tröstpris eller inte i tävlingen, det vet jag inte... men nu in efterhand så hoppas jag inte det, haha, för det ser mer ut som ett stort hånpris. Haha...  

Efter lite egen träning på agilityplanen åkte vi hem igen sent på kvällen, nöjda med dagens goda gärning.... hur mycket vi faktiskt hjälpte till dock, det vet jag inte, men roligt hade vi i alla fall, haha...

På kvällen satt vi utomhus och grillade med familjen och alla vänner. Det var otroligt trevligt. Dessutom fick vi äran att äntligen träffa den här lilla killen. Mammas kompis har varit i Polen och hittade valpen och kunde inte lämna den där helt själv. Så efter veterinärbesök, sprutor, papper och ett hundpass, så fick han komma med hem till Sverige igen. Lillkillen kunde inte vara gladare i sitt nya hem. Nellie nosade väldigt noga på honom och sedan fick han ett godkänt. Äntligen är det inte bara vi som har blivit med hund, vi blir fler! Så roligt! Dock vet vi inte vad det är för hundras, troligtvis en riktig blandras... men jag tycker att jag kan se lite Yorkshire Terrier i honom. Vad ser ni för raser i denna söta lilla kille? (På bilden är han sommarklippt). 

Idag åkte vi till Lidingö och spenderade dagen med min familj. Det var så fruktansvärt fint väder att vi bestämde oss snabbt för att gå ner till stranden och bada och sola lite. Vi tog med oss Nellies rosa pipleksak och kastade den fram och tillbaka i vattnet. Nellie hade det så otroligt bra och var väldigt glad. Hon fick massor av uppmärksamhet och fick vara lös och springa runt och leka precis som hon ville, då vi var helt ensamma på stranden... 

Efter någon timme kom det en hundkompis till stranden som var på ett otroligt lekhumör. Det var en golden och springer spaniel blandning, en kastrerad hane på 1 år, som var så otroligt söt måste jag säga. Han såg nästan precis ut som en golden, men hade den där "knölen" på huvudet som spaniels har. Nellie och golden-spaniel-blandningen blev bästa vänner direkt i och med att de var på samma våglängd. Unga, glada och väldigt busiga båda två. De lekte snällt med varandra och badade en stund tillsammans, innan de båda blev både för trötta och för kalla för att fortsätta. Då satte dem sig bredvid oss och värmde sig i solen och tog igen sig lite, passade på att tigga lite smörgås och få lite klapp och gos, medan vi människor pratade hund med varandra en lång stund. 

Innan jag begav mig till Stockholms södra brukshundsklubb för att träna lite agility med Sofia och hennes två hundar, så fixade jag lite gott hundgodis till Nellie som vi ska använda oss av på träningen. Köpte bara det billigaste kycklingfiléerna som de hade inne på Lidel. Nellie klagar då inte, hon älskar verkligen dessa knyckliggodis måste jag säga! Ett tipps är bara att ta med lite våtservetter, så kan man torka av sig efter träningspasset, om man tycker att det blir skitigt om händerna, själv bryr jag mig inte så mycket...

Det godis som vi oftast använder till Nellie är 100 % rent kött eller torrisar helt utan spannmål. De flesta hundar tål tyvärr inte spannmål alls, och därför kan jag inte riktigt förstå varför tillverkarna av hundgodis inte har förstått detta ännu. Det finns förstås vissa godistillverkare som gör godis på bland annat torkat kött, men räknade ut att kilopriset då blev över 350 kronor... för hundgodis?! Då är det både billigare och miljövänligare att gå till affären och köpa eget kött att använda.

Om man vill kunna ha dem lätthanterliga i fickan kan man torka köttet i ugnen i några timmar på ca 50 graders värme. Detta rekommenderas verkligen, hundarna älskar denna typ av godis och det är även mycket bättre för deras hälsa. Varför lägga ner så många timmar på hundträning om man inte är villig att ge hunden bra mat så att den även får god hälsa. Det går inte ihop för mig. Hur många extra minuter går det åt att steka och tärna en kycklingfilé när ni ändå lagar middag. Inom en snar framtid hoppas jag på att de flesta har blivit informerade om detta med hundar och deras kost, så att våra hundar inte behöver bli så sjuka helt i onödan i framtiden. Mer kött till hundarna, haha...

Det jobbigaste med att ha väldigt gott godis med sig i träningsväskan är att det tar så långt tid att komma fram med en tiggande hund. "Nej Nellie, detta godis ska vi ha när vi tränar, snart ska du få godis".... men tror ni att detta hjälper? Ja och Nej. Ja för att hon är så fruktansvärt duktig och bjuder på massor av fina beteenden och uppför sig så väluppfostrat så jag väldigt gärna vill ge henne godis, och nej för att jag vet att det bara är för att hon vill ha godis. Den här hunden kan bara ligga där, söt och snäll, och titta på dig nästan hur länge som helst, med hopp om att få smaka på det väldigt goda godiset... 

Sofia och hennes tikar tränar och tävlar även i freestyle och där de är väldigt duktiga. Men detta med agility är också något som de tycker är kul! Jag tycker att det är så roligt med så olika typer av hundar i träningsgruppen. Dessutom är Sofia verkligen en supergullig tjej och hennes hundar är otroligt duktiga, så det blir ännu roligare att träna med dem! Man lär sig mycket av att se flera andra hundägare träna med sina hundar måste jag säga. Jag blev väldigt imponerad över Sofias lugn som hon har med sina hundar, det fick dem att också vara lugna och koncentrera sig på uppgiften.

Sofia hade ordnat en väldigt fin blåbärsbana som vi tränade på med alla hundarna. Alla var otroligt duktiga måste jag säga. Nellie var också superduktig och låg och väntade så snällt när det inte var hennes tur att träna, utan att någon behövde ha koll på henne eller att hon skulle vara kopplad. Detta med vänta-träningen från kursen i Fria Hundar har verkligen satt sig i henne och hon har blivit väldigt duktig på att vänta tycker jag.

 

Vi körde på som vanligt, fick in lite mängdträning och ännu några pass med den platta tunneln. Nellie blir mer och mer hidersäker, i 80 % av fallen tar hon hindret, och under de fallen där hon inte gör det kan man verkligen se att det är för att jag som förare inte kan någon handling alls. Springer och viftar åt alla håll och är säkert väldigt otydlig, men hundarna är duktiga och försöker läsa mig så gott de kan. 

 

Det blev bara ett litet missöde under träningen ikväll när Nellie precis hade hoppat ett hinder och efter hindret låg det en tunnel, Nellie sökte sig då såklart till tunneln i tron om att hon skulle in där igenom, men vi skulle ju rakt fram till ett annat hinder. Nellie tittar mot tunneln och springer i full fart. Jag tittar mot nästa hinder och springer i full fart.... sen, pang! Så sprang vi rakt över varandra och både jag och Nellie faller omkull i gräset. Jag förstår genast vårat missförstånd och skrattar massor, och Nellie ställer sig upp igen och går fram till mig och pussar mig i hela ansiktet, så kan det visst gå! Vi skrattade och fortsatte sen som vanligt... 

Till sist tränade vi lite på balansen också, mest för att Nellie ska få känna hur det känns att gå där uppe. Vi kommer inte att hinna träna in alla hinder denna sommar, så man får helt enkelt ta några i taget, men det vore kul att i alla fall ha fått känna på alla hinder innan säsongen är över för i år...  sedan känns detta med kontaktfält att det kan ta väldigt lång tid att lära in, men vi får se, det kanske går jättefort när man väl sätter igång, vem vet?

Första träningspasset på vippbrädan
När det gick så väldigt bra med den platta tunneln kunde vi inte låta bli att prova på vippbrädan också, trots att den inte stod med på vår träningsplan den här dagen. Vi hade tränat under några timmar och haft en hel del pauser, så just här är Nellie egentligen lite för trött för att träna, men vi kunde inte låta bli. För en tid sedan lärde vi Nellie att ta ner själva vippbrädan med tassarna, och hon verkade helt oberörd av själva nerslaget. Istället tyckte hon att det var en rolig lek.

Men vi hade aldrig provat att hon skulle gå på själva vippbrädan. Jag var lite nervös över hur hon skulle reagera på att hindret rör på sig under tassarna, men detta var inte något jag visade för Nellie. Vi hade dessutom sänkt hindret så mycket som vi kunde, så det skulle ju inte göra något om hon skulle hoppa av mitt i... men det gick väldigt bra ändå tycker jag. Duktiga hund! Först la jag flera godisar på själva brädan som hon fick äta upp när hon gick på brädan, och mot slutet så hade jag godisen i min hand och så fick hon den när hon hade gått över hela brädan. 

Efter grillningen och den goda maten så var det dags för hundarna att bada. Något som Dexter tycker är roligast i hela världen, men Nellie är väll lite mer skeptisk... så vi fick alla heja lite på Nellie för att hon skulle våga doppa tassarna i det kalla blöta vattnet. 

Dexter hoppade glatt i medan Nellie tittade på med fasa. Hon kunde inte fatta hur han bara kastade sig i vattnet med magplask efter magplask. Ett tag där tyckte jag lite synd om henne, för hon stod vid vattenkanten och tittade på och pep när Dexter hoppade i vattnet, och hon trodde att han tyckte att det var lika läskigt som hon tyckte att det var. Nellie gjorde allt för att försöka hjälpa honom upp igen, när Dexter inte riktigt kom över kanten. Världens snällaste Nellie. Dock försökte vi visa att det inte var farligt och att hon också kunde hoppa i vattnet och bada med Dexter om hon ville. Men det ville hon inte.... än i alla fall... men efter ett tag så.

Sen var det Nellies tur. Husse och Nellie gick ut på bryggan och lekte lite. Det finns ingen anledning till att Nellie behöver vara rädd för vatten. De lekte med en jättestor och jätterolig pinne, som husse helt plötsligt kastade i vattnet. Då blev kärleken för pinnar, större än osäkerheten för vatten, och hon kastade sig faktiskt i vattnet för att "rädda" sin älskade pinne! 

Dock fattade hon inte det här med att hon sedan var tvungen att simma till stranden för att komma upp ur vattnet igen, utan hon simmade bara tillbaka till den plats där hon hade hoppat i, för att komma upp igen. Förvisso väldigt klokt tänkt, men det var ju väldigt mycket svårare att komma upp på bryggan, än det var att hoppa ner från den. Olyckligtvis hade vi inte en tanke på att just detta kunde hända, så det blev lite kaos just då. Vi försökte tala om för Nellie att simma till stranden istället, och Nellie försökte förklara för oss att hon absolut ville komma upp NU, för det började bli lite obehagligt i vattnet nu faktiskt...

Men till slut fattade hon och kaninskuttade hela vägen upp på stranden, såklart med den jätteroliga pinnen i munnen. Hon hade räddat sin älskade pinne från vattnet!! Medan vi höll på med Nellie, pinnen och vattnet, så lekte Dexter med sin egen husse och den älskade bollen. Den där hunden är verkligen tokig i både bollar och vatten, så detta blev en oslagbar kombination. Dexters husse slängde bollen så långt ut han kunde i vattnet och Dexter kastade sig ut, allt vad han orkade, och simmade fort och hämtade bollen, och sådär höll dem på i ca 45 min... jag var rädd att Dexter inte skulle orka simma mera, men Dexters husse var inte det minsta orolig. En jaktlabbe klarar nästan vad som helst sa han. Så då fick vi lita på det. Men så duktig han var på att simma den där Dexter... hälften hund och hälften delfin. Fort gick det genom vattnet. 

Efter en liten stund såg man på Nellie att hon slappnade av mer och mer i vattnet. Hon kände att flytvästen höll henne uppe och hon tog några fina lugna simtag här och var. Problemet är dock fortfarande att hon tycker att det är väldigt obehagligt att få vatten i ansiktet och när hon hoppar från bryggan så blir det lite panikarat, innan hon stabiliserar sig och får upp huvudet igen. På samma sätt tycker hon att det är obehaglit att marken under fötterna försvinner, då hon går i vattnet från strandkanten, och hon måste börja simma. Men hon verkar i alla fall inte ha några problem med vattnet när hon står i det vid strandkanten och bottnat i alla fall. Även små framsteg, är framsteg, och jag är stolt över henne för varje ny sak som hon lär sig, lilla skrutt.

Idag var det vår allra sista grillning med grannarna och hundvännen Dexter för den här sommaren. Vi slog på stort och åkte till Långsjön för att äta gott, kasta boll med hundarna och bada lite. Dexter dödade Nellies pipboll på 5 minuter och var väldigt nöjd med sig själv. Den hunden älskar verkligen bollar, han kan springa i en evighet, utan att tröttna... Efter några bollkastningar tyckte dock Nellie att det grillade köttet var mer värt att passa än bollen, och Dexter fick den helt för sig själv. 

Vi tänkte fixa en agilitybana på den lilla gräsmattan framför huset på husses mammas landställe när vi var där och hälsade på i en vecka. Men när vi åkte för att handla nya agilityhinder så upptäckte vi att dem var lite väl dyra, speciellt som vi skulle köpa till en hel bana, så vi bestämde oss för att bygga egna hinder istället. 

När vi kom hem så gick vi direkt in i friggeboden och tittade vad som fanns där som vi skulle kunna använda oss av. Till slut kom vi på en idé som vi var tvungna att prova direkt! Pinnarna vi använder oss av är sådana gröna trädgårdspinnar som man egentligen använder för att exempelvis att stötta upp buskar och liknande i trädgården. Sedan är det vanliga enkla buntband som fick agera höjdpinnar, vi satte dem på 30, 40 respektive 50 cm över marknivån, så att man kan variera hopphöjden som man vill under träning med olika stora hundar, eller olika krävande pass för hunden. Nellie fick ibland olika höjd på pinnarna, så hon fick tänka extra noga och variera sin hoppteknik inför varje hopp, det rekommenderas faktiskt.  

Till slut så sågade vi till och hängde upp ett ganska smalt pvc-rör som hopp-pinnar, som fick vila på själva buntbanden. På så sätt så slår hunden ner hindret om den slår i röret med tassarna, så att hundarna inte ska behöva skada sig i onödan. Men röret sitter så pass hårt att det krävs mycket mer än en vindpust för att hindret ska falla av, om man säger så.

Detta blev slutresultatet och vi blev väldigt nöjda med våra egenkonstruerade hopphinder. De väger nästan ingenting och är väldigt lätta att bära med sig, och allt som behövs är tre små pinnar och lite buntband, mycket billigt och bra, fast ändå agilityhinder med väldigt hög kvalité!

Nellie fick inviga våra nya hopphinder så fort vi hade byggt upp tre stycken som vi satte upp lite här och var på trädgården. Snart hade vi alla grannarnas små barn vid vår grind som gärna ville ställa tusen frågor och tittade storögt på när Nellie hoppade så fint. Sedan ville alla barnen såklart klappa på Nellie också, så det fick dem en och en, innan deras föräldrar upptäckte att alla barnen hade rymt och de kom och hämtade dem hos oss.

 

Slutligen hittade vi en gammal rockring längst in i boden som skulle passa perfekt som ett "däck". Vi använde oss här av nästan samma konstruktion som till hopphindren, men med den enda skillnaden att vi knöt fast rockringen med ett snöre, så att det skulle kunna vingla fram och tillbaka, ifall Nellie skulle fastna i det. Dessutom sitter även rockringen fast med två buntband, så det vita pvc-röret och rockringen kan lossna om hunden mot för modan skulle fastna på något sätt. Allt som allt så var detta ett mycket enkelt och billigt sätt att bygga sin egen mini-agilitybana på. 

 

 

I Ösmo har de öppnat en helt ny jättefin djuraffär som heter Lantbodens Hund & Hälsa. Dit var vi såklart tvungna att gå och titta när vi ändå var i krokarna. Vi är på jakt efter en ryggsäck till Nellie som hon kan ha på sig när vi går på promenad. Men det är så svårt att hitta en ryggsäck som passar! Nellie är en stor hund, så hon kan inte använda de allra minsta storlekarna, men de större storlekarna är alldeles för stora för Nellie, för hon är ändå väldigt slimmad. De större storlekarna är liksom sydda för typ en golden eller en rottis, och så stor är hon faktiskt inte. Vet inte hur många ryggsäckar vi har provat på henne nu och vi har ännu inte hittat någon som passar. Så tråkigt. Dessutom är Nellie trött på att pröva ryggsäckar nu. 

Inne i den fina djuraffären prövade vi alla ryggsäckar som vi hittade, men ingen passade tyvärr. Så vi tittade på alla andra saker som de hade istället. Vi köpte en väldigt bra fästingbortplockare och en massa färskfoder till Nellie. De hade en stor plasthund i butiken, den syns bakom husse och Nellie på den första bilden. Nellie gick direkt fram, viftade på svansen, och hälsade på hundkompisen. Nellie är mycket saker, men ingen kan skälla ut henne för att inte vara artig och trevlig i alla fall! 

Efter en något omskakande biltur kom vi äntligen fram till trädgårdsbutiken där vi skulle shoppa lite växter och äta lunch tillsammans hela familjen. Av lathet orkade jag inte byta sele på Nellie, så hon fick gå runt i sin bil-sele när vi gick runt och letade efter rätt hallonbuske att ta med oss hem. Vi tittade även på de fina blommorna och jag började att längta efter min egen trädgård att få plantera egna fina blommor i.

När vi hade hittat det vi skulle köpa så blev vi hungriga och åt deras vegetariska smörgåsar som är himmelskt goda. Nellie tyckte också att det luktade gott och ville smaka lite, men efter någon minut så förstod hon att det inte var något till henne på bordet och la sig tillrätta under min stol och passade på att vila lite istället.

Ett av sommarens stora mål har varit att träna mycket på passivitet utomhus. Att bara sätta sig någonstans och njuta av livet och kunna ta det helt lugnt. Detta är något som vi är duktiga på att göra inomhus, men ute så händer det alltid saker, man nosar, söker, letar, går promenad och springer och leker. Oftast tränar man inte så mycket passivitet för att det är tråkigt, det händer ingenting, och man sitter bara där. 

Men under sommaren är det en annan historia. Då sitter man inte bara. Då njuter man av vädret, solen och all grönska i naturen. Det finns massor av kul att titta på och man är ledig och är tillfreds med sig själv. Inga måsten, ingen stress, utan man har tid till att bara vara. Därför bestämde vi oss för att börja på allvar med passivitetsträningen nu under sommaren. Men självklart kommer vi att fortsätta under hösten och vintern.

Detta tror jag är anledningen till att många hundar inte kan slappna av och går upp i hög stress när man är ute. Man har helt enkelt inte tränat på att vara helt lugn och göra ingenting just utomhus. Istället för att alltid aktivera sin hund på promenader och dylikt. Det är minst lika viktigt att faktiskt ta sig tid till att träna passivitet. En hund som kan ta det lugnt och vila när det inte händer något, men som kan gå igång och köra på med fokus när det väl händer något, tror jag kommer att vara en mer balanserad hund. En hund som mår bra, var den en vistas någonstans. Vilket är något som känns viktigt för mig. Jag blir ledsen när jag ser överstressade hundar. Så ut och träna minst lika mycket passivitet som ni tränar annat, det är bra för er hund om inte annat! Möt upp en vän, köp med er kaffe, och sitt någon timme på en bänk och prata, medan hunden själv får ta in miljön och slå sig till ro och öva sig på att det inte alltid händer saker när ni är utomhus.