Efter agilityträningen så satte vi ihop alla hundarna för att ta lite fina bilder på dem tillsammans. Det gick jättebra och alla hundarna satt helt still trots att de satt så nära varandra och vi gick en bit bort. Detta är nog en väldigt bra lydnadsövning eftersom att hundarna måste hålla samma position under en längre stund och kunna hantera olika situationer själva, utan att vi människor står bredvid hela tiden. Jag tror att detta gör att de får bättre självförtroende och växer som individer.
Efter fotograferingen fick alla unghundarna godis och klapp av sina ägare. Jag är väldigt imponerad över alla hundarna och ägarnas träning av dem, för alla hundarna på bilden är bara 1-2 år gamla och redan så duktiga träningskompisar. Ibland måste man stanna upp och se hur långt man har kommit och hur mycket man har lärt sig, innan man kör på igen mot nya mål! Lätt att glömma bort.
Sen fick hundarna vara lösa och göra typ vad dem ville. De andra små hundarna brydde sig inte om Nellie och hon brydde sig inte om dem när de fick gå runt lösa. Lilla Bira tyckte dock plötsligt att Nellie var läskigt stor och hon kände sig tvungen att hoppa och klättra på Nellies ansikte, kanske för att komma upp lite och bli större? Detta tyckte dock Nellie inte alls var kul och reste hela raggen och svansen, men hon stod helt still och tittade på mig, för hon vet att jag har sagt till henne att hon måste vara väldigt försiktig med små hundar. Dock så har jag märkt att Nellie reagerar väldigt mycket på hundar som är lite oroliga. Hela hon stelnar till och hon vet inte vad hon ska göra.
Nellie tycker att dessa situationer är jättejobbiga, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att få henne att slappna av och inte bry sig. För allt Nellie behöver göra egentligen är bara att visa att hon inte är något hot, gå någon annan stans, nosa på en fläck, vara med någon annan en stund.... men det gör hon inte. Hon står istället helt still och bröstar upp sig, reser raggen och svansen, och står bara där, fastklistrad. Man kan nästan känna spänningen i luften. Detta pågår tills vi människor får gå in och bryta dem och kalla in hundarna till oss. Jag undrar verkligen vad jag kan göra för att visa för båda hundarna att det är okej, att de inte behöver vara tillsammans om de inte vill, att bara ignorera varandra istället. Men jag vet bara inte hur...
Några av de andra hundarna började leka och springa runt i bakgrunden, och det avdramatiserade hela situationen. Både Nellie och Bira vände sig om och sprang efter de andra hundarna och ville leka de med! Det är precis vad jag vill, min dröm vore att små och stora hundar, gamla och unga hundar, bara kunde umgås med varandra utan att någon ska behöva känna sig orolig. Men det är klart, det förstår jag att det inte alltid går, och hundarna behöver ju inte tycka om alla, men de behöver inte heller vara rädda. Dock tror jag att det ända som hjälper är mer träning och mer socialisering, så ska nog Nellie till slut slappna av mer med alla typer av hundar. Kanske är det så enkelt som att både Nellie och Bira är ganska så bestämda tikar i nästan samma ålder...?
Efter hundrejset kallade (fångade) vi in alla hundar igen och det var dags för lite godisutdelning, och då går det hur bra som helst igen. Alla hundarna har sin "uppgift" att fokusera på och de kan arbeta sida vid sida utan att bry sig om varandra det minsta. Alla är goda vänner igen och ragg och hopp i ansiktet är redan glömt. Passerat. Hundar lever i nuet och måste säga att jag är lite avundsjuk på just den egenskapen. Att slippa stressa upp sig över saker som ändå har passerat, eller kanske kommer att hända i framtiden har aldrig gjort någon gott. Vi har mycket att lära av våra underbara hundvänner. 
