Idag var det äntligen den dagen då vi skulle åka till Knivsta Brukshundklubb och för första gången få tävla i agility med våra hundar. Nästan hela vår träningsgrupp hade anmält sig till Sommarhoppet på Knivsta BK och det var så spännande att äntligen få börja med tävlandet i agility. Detta var något som jag inte trodde att jag skulle kunna göra förens tidigast i höst, eller till och med till nästa vår, men då alla anmälde sig ville jag och Nellie inte vara sämre, så vi anmälde oss också till tävlingen.
Det var en inofficiell tävling på kvällen, efter de andra klasserna och hundarna hade tävlat klart. Banan bestod av en nybörjarklassbana där hundar från och med 12 månaders ålder kunde tävla i klasserna small, medium och large. Då Nellie är 55 cm hög så tävlade vi i large-klassen. Dessutom var det en väldigt lätt hoppbana helt utan slalom och balanshinder. Så vi tänkte att detta skulle säkert passa oss ganska bra som första tävling!
Själva tävlingen skulle inte börja fören senare framåt kvällen, men vi kom dit lagom till klockan 18.00 så att vi hade gott om tid på oss att installera oss på tävlingen, anmäla oss och så vidare. Dessutom kunde vi sitta och titta på alla de andra hundarna och förarna som tävlade innan oss i de högre klasserna, så duktiga dem var alltså! Blev väldigt imponerad. Speciellt imponerad blev jag en liten tjej, som max kanske var ungefär 12 år gammal, som tävlade med flera av sina hundar med god tid och väldigt få fel. Inspirerande att se!
Men efter någon timme så började det att bli väldigt kallt att sitta stilla och bara titta på... Både människor och hundar började frysa. Jag ville inte att Nellies muskler skulle bli kalla och stela så hon fick undantagsvis ligga på vår filt med ett varmt täcke på sig för att hålla värmen.
Hur många hundar kan ni se på den här bilden? Haha... nästan hela vårat glada träningsgäng kom med idag och alla debuterade i agility. Kul att det var första gången för alla och att man kunde dela den här upplevelsen med varandra. Hela nio stycken ekipage var med idag och hejade på varandra! Så roligt! 
Denna bild är tagen bara några minuter innan det var vår tur. Eftersom att de började med large-klassen så startade Nellie och jag som nummer 2 och jag var så väldigt nervös när vi stod och väntade. Vädret hade även slagit om och det hade börjat duggregna. När det var banvandring, så sprang jag banan några gånger för att få in den i muskelminnet, och gång på gång höll jag på att halka i det blöta gräset, trots att jag inte sprang speciellt fort. Hur ska detta gå tänkte jag och höll tummarna för att varken jag eller Nellie skulle göra en vurpa inne på tävlingsplanen.
Nästan alla hundar som befann sig runt tävlingsplanen var av typ agilityhund; Australian shepherd, Border collie, Shetland sheepdog och andra smärta fina hundar. När vi kom och ställde oss i startkön kände jag allas blickar på mig, samtidigt som de tog ett steg bakåt för att inte stå så nära. Ska hon tävla med den där!? Jag kände mig lite som den där gubben ifrån filmen Babe som ställer upp och tävlar med en gris i fårvallning.... Men efter ett tag slog det över, och jag tänkte, nej jag ska fan visa dem att denna tjej också kan tävla i agility, och så blev jag bara ännu mer peppad att få köra! Vet inte ens om folk tänkte i dessa banor, det kanske bara var något som jag fick för mig. De kanske tittade för att jag stack ut, och skulle tävla med en hundras som de kanske vanligtvis inte ser i agilitysammanhang, och blev nyfikna, vad vet jag?
Här är en film på Nellies och min allra första agilitytävling. Jag är så stolt över oss att vi lyckats att klara hela banan utan att bli diskade, för det var vårat mål för dagen. Klara av banan, bli inte diskad! Stolt matte över sin hund som i början av sommaren aldrig hade tränats i agility förut. Vi fick dock en hel del fel, två vägran och någon sekunds tidsfel, så vi slutade på totalt 11,18 fel och kom på plats 5/6.
Felet var att jag gjorde ett bakombyte samtidigt som jag skickade henne till tunneln från allt för långt avstånd. Detta gjorde jag för att jag tänkte spara oss lite tid, i och med att jag hade på känn att Nellie inte skulle kunna springa lika fort som de andra medtävlande hundarna. Dock så hade vi inte övat så mycket på bakombyten och på skick till hinder med avstånd, så Nellie klarade inte riktigt detta själv. Detta resulterade i att jag var tvungen att gå tillbaka och visa igen, innan vi kunde springa vidare, och på så sätt fick vi flera fel och mer tidspålägg, än om jag bara hade gett henne mer stöd, som många av de andra medtävlande gjorde med sina hundar. Men det är alltid lätt att vara efterklok. Det är bra att man har filmen så att man kan gå tillbaka, se vad man gjorde fel, och sätta upp en träningsplan över hur man kan fortsätta träna för att bli ännu bättre.
Dessutom så tappade jag henne lite på ett av hopphindren på slutet också... vet inte riktigt varför, men tror att det kan ha att göra med att våra banor på träningarna inte har varit lika långa och att hon trodde att det var slut där... vem vet? Hur som helst så var jag toknöjd med dagen och väldigt glad hela vägen hem i bilen. Detta är definitivt en sport som jag gärna både tränar och tävlar mer i! Vissa av de andra i vår träningsgrupp vann till och med deras klass! Woop! Woop!