Idag när vi var ute på lunchpromenaden så hittade Nellie en skatt på marken som hon sedan vägrade att släppa ifrån sig, vilket resulterade i att hon gick och bar den i munnen resten av promenaden. Ni kan ju tänka er hur många som skrattade åt oss och som stannade och stirrade och pekade på oss när vi gick förbi. Roligast av alla var ett gammalt par som nästan snubblade av häpnad när de såg Nellie med sin skatt i munnen. Jag kände att jag var tvungen att säga något till dem, så jag sa: "Hon hittade den här ute och nu vill hon inte släppa ifrån sig den för allt i världen... så det är inte jag som har gett henne den" för jag ville väll inte att de skulle tro att människan är helt från vettet som har gett sin HUND en NAPP?!

Men deras svar på mitt uttalande var faktiskt ännu konstigare och vi skrattade åt det gamla paret hela vägen hem, de svarade: "Jaha... vi trodde att hon hade fått en napp för att hon inte skulle skälla så mycket..." Hahahaha, what?! Det måste vara det roligaste någon någonsin har sagt till mig när det gäller hundträning. Konstigt folk det finns det gott om där ute! Haha! Nellie är ingen hund som skäller (men det kunde de faktiskt inte veta), men om hon skulle vara en hund som skäller, varför skulle då en napp stoppa henne från att skälla? Det blir ganska komiskt när människor överför mänsklig psykologi på hundar, men det händer faktiskt hela tiden... stackars hundarna säger jag bara. Allt de ska behöva stå ut med på grund av människor som inte kan behandla dem som just hundar. En napp kan få ett barn att sluta gråta, då måste ju en napp få en hund att sluta skälla - absolut, helt logiskt! Haha...