Nu var vi framme vid den festlighet som hundägare bävar allra mest inför. Redan någon gång i januari börjar det oroa lite i bakhuvudet och allt eftersom månaderna går eskalerar känslan genom hela kroppen, tillslut framkallas till och med en illamåendekänsla hos många av dem. Jag talar så klart om nyår. Då vår lilla Nellie inte upplevt något spektakel med en kaliber ens jämförbar med detta fenomen hade vi ingen aning om hur hon skulle reagera. Till råga på allt skulle vi spendera kvällen hos ett par kompisar som skulle ställa till med kalas och som om det inte vore nog med det så innehar värdparet två stycken stora katter som man kan leka lite med och därmed aldrig riktigt slappna av.
Vi förberedde oss så gott vi kunde med att spela upp ljud av fyrverkerier, åska, pistolskott, m.m. på högsta volym, grannarna måste trott att vi var knäppa. Vi införskaffade även ett så kallat D.A.P. halsband vars syfte är att lunga hundar särskilt valpar genom att utsöndra ett feromon som är identiskt med det som tiken utsöndrar för att lugna sina valpar efter födseln. Nu var det bara att håla tummarna och hoppas på att Nellie tar hela kalaset med samma vanliga lugn som hon brukar. Hon kallads ju ändå för valiumvalpen utav uppfödaren.
Under de sista dagarna på året är det alltid några som tjuvstartar och under våra promenader hade vi inte märkt några symtom på rädsla eller obehag, utan dessa enstaka knallar bemötte hon mer med nyfikenhet och förundran.
Resan till kalaset gick jätte bra trotts att det var mycket folk överallt verkade damen riktigt sprallig vilket vanligtvis inte är fallet när det är många som springer och stampar runt henne i trånga utrymmen där marken rör sig. Väl framme var det så klart full fart att hälsa på alla och även jaga den ena katten, den andra vågade sig inte fram, hon är en riktig fegis. Kvällen gick och vår underbara tjej höll sig gärna placerad under värden, där hon snabbt lärde sig att om man ser lite söt ut (vilket hon alltid gör) så kommer det mycket godsaker därifrån.
Tolvslaget närmade sig och vi märkte inga tendenser till stress, oro eller rädsla då fyrverkerierna smattrade på utanför fönstret. Vi beslöt att gå ner till vattnet för att få en riktigt bra utsikt över Stockholms hela föreställning. Väl nere på kajen tyckte dock Nellie att nu blev det lite i mesta laget, hon satte sig ner och tittade upp på oss med en undrande blick, det var precis som att hon försökte tala om för oss att ”Om ni prompt vill stanna så gör vi väll det men lite läskigt är det” och för att undvika en ärrad barndom gick vi tillbaka till lägenheten och avnjöt tolvslaget från balkongen igen medan Nellie nöjt låg och smaskade på sin favorit leksak, som hon fått i julklapp någon vecka tidigare, i sin säng.
En vecka senare när vi var ute och promenerade var det någon som smällde av en hel låda fyrverkerier, varför dem sparat dem så länge undgick oss, antingen hade de öppnat champagnen lite för tidigt och det tagit en vecka för dem att kvickna till igen, eller så firade dem något annat. Nellies reaktion på det hela var i det närmaste obefintlig. Så någon vidare skotträdd hund har vi i alla fall inte skaffat oss.