Idag var vi ute på en av våra kortare promenader med Nellie. Vi använder oss numera av en 10 meters långlina som enda koppel till odågan, som vi låter släpa efter henne, i händelse av att vi skulle behöva ta tag i henne. Annars så övar vi på att hon ska lyda lika bra när hon är lös, som hon gör när hon är kopplad.

Så efter mörkrets inbrott gick vi på en kvällspromenad och råkade gå förbi en liten inhägnad fotbollsplan. Då vi gick förbi fick Nellie för sig att hon skulle stanna nosa en stund vid ena ingångsstolpen (vi sa inget och fortsatte att gå). Hela poängen med träningen är att hon ska ha koll på oss, istället för vi på henne, så gick vi vidare med ett öga sneglande på henne.

Efter att ha sprungit runt 10 varv inne på planen och lekt med diverse pinnar bestämde hon sig tillslut för att det kanske var dags att leta upp oss, så hon satte full fart mot den riktning som hon tidigare såg oss försvinna mot. Vi står ett 20-tal meter bort och utom synhåll för henne, när vi ser hur hon i full fart springer mot oss! Hon kraschar rakt in i gallret med nosen först, stutsar tillbaka, och ramlar sedan baklänges. Jag vet inte om hon inte såg gallret, eller om hon inte tänkte på att fotbollsplanen var inhägnad… men det såg i alla fall väldigt roligt ut. 

Då hon skakat av sig kraschen och satt sig upp igen, tänkte vi att damen borde väll inse att det inte gick att springa rakt igenom gallret, och istället leta efter en utgång. Men inte då. Istället satte hon sig ner på rumpan och stötte ifrån sig ett högt obestämbart ynkligt läte. Det var inget skall och inte heller inget ylande, men någonting där emellan. 

Det hela slutade med att Viktor fick gå tillbaka till fotbollsplanen och visa vart utgången var någonstans så att hon kunde komma ut igen. Men det är en tuff liten tjej så hon var inte rädd eller ledsen, utan bara glad att vi hade kommit tillbaka och hämtat upp henne. Under resten av den promenaden lämnade hon inte vår sida över huvud taget, utan gick snällt mellan oss hela vägen hem.