Mitt och Nellies allra första besök på Stockholms södra BK var först en väldigt rolig upplevelse och senare blev det tyvärr ett lite tråkigare avslut....
När vi först kom fram hela glada träningsgänget började vi med att ställa av oss alla träningsprylar på bordet. Nellie hoppade såklart upp direkt taggad på träna, hon skulle bara välja ut en bra träningsleksak först! Sedan delade alla upp sig på planen och började direkt att träna på olika saker med sina hundar, tillsammans med alla andra som var där.
Vi började med att titta över alla fina hinder som de hade på planen och hälsade på de hundar som redan var där. Sedan kunde ingen hålla sig längre utan ville direkt pröva hindren med sina hundar! Jag och Nellie värmde upp lite och sprang runt och lekte med leksaken hon hade valt ut, sedan hoppade vi några hopphinder och det gick bra. Hon väntade så snällt på andra sidan hindret tills matte hade gått över på andra sidan hindret och satt sig beredd med kameran i högsta hugg innan hon i full fart rejsade över hindret!
Jag tänkte att det som vi har svårast att träna på själva hemma är de stora hindren, som till exempel balansbom eller vipp-brädan. Jag hade absolut ingen aning om hur Nellie skulle reagera på dessa, så jag bestämde mig för att ta det väldigt försiktigt med träningen och bara känna lite på dem för att se hur hon skulle reagera... vi hade trots allt inte prövat på detta med riktiga agilityhinder ännu...
Till slut gick vi bort till vippbrädan. Längst bort i ena hörnet av den stora agilityplanen. Det var massor av småhundar som sprang runt på planen och tränade agility samtidigt i full fart och med massor av skall, men Nellie kunde koncenrtera sig på vad hon och matte skulle göra, det var inga problem. Man ser på henne i början av filmen att hon liksom skuttar fram. Vilken härlig plats! Och massor av hundar överallt! Och matte håller i massa gott godis och en klicker, detta kan inte bli annat än väldigt roligt!
Jag hukade mig ner vid vippbrädan och tog ner den en liten bit med ena handen och redan där blev Nellie väldigt intresserad över vad jag höll på med och ville också vara med och pröva. Jag hade redan klickern redo i handen, så jag klickade henne direkt och kastade iväg en godis, och där hade Nellie förstått vad hon skulle göra! Hon skulle ju såklart hjälpa matte att ta ner vippbrädan närmre marken, för hon bara tappade den hela tiden. Mitt lilla hjärta var så duktig och inte alls rädd för ljudet eller för dunsen. Superbra! Efter att vi hade övat i några minuter lekte vi ett tag med favoriten Kong Camo Wubba såklart.
När vi hade tränat en stund på vippbrädan och lekt en stund med leksaken, så behövde Nellie en paus. Det var otroligt varmt och Nellie behövde vila i skuggan och dricka lite vatten. När vi gick över planen kom det en äldre dam fram till mig och undrade varför jag hade koppel på min hund. Jag berättade för henne att det var första gången för oss på en klubb och att detta var vårat allra första besök på SSBK sedan vi blev medlemmar. Då frågade hon om jag inte litar på min hund. Jag förstod inte hennes fråga till en början, men förstod sedan när hon tittade på Nellie med avsmak i blicken.
Då berättade jag för kvinnan att jag visst litar på min hund, men att det är för alla andras skull att jag har henne kopplad då det springer runt massor av hundar runt oss och att jag ville ha kopplet på henne den första gången vi var där, så jag kunde känna in miljön i lugn och ro. Se hur saker och ting fungerar och vad som är norm och inte norm. Inte visste jag att det gick emot normen att ha sin hund kopplad? Jag trodde att det var respektfullt mot de andra som tränade där samtidigt på planen. Självklart hade jag inte på kopplet när hon hoppade hinder, men hon hade kopplet släpande när vi tränade vid vippbrädan och när vi gick över planen och detta måste just den här damen ha sett.
Det hela slutade med att hon berättade att hon nu skulle hämta sin hund från sin bil och träna på planen, och hon kände sig inte säker när vi var i närheten, så hon bad oss flytta oss från den delen av planen. Jag frågade om hela vårat träningsgäng var i vägen för henne, men nej, det var bara jag och Nellie som inte var välkomna just där hon tänkte träna. Man kan tycka och tänka väldigt mycket om just den här situationen, men det hela slutade faktiskt med att jag blev väldigt, väldigt ledsen. Just då var jag så oerhört trött på alla dessa fördomar från helt främmande människor! Jag trodde inte att vi skulle få ett sådant mottagande på en brukshundsklubb (kanske naivt av mig). Så jag tappade allt träningssug och ville bara vända och åka hem på direkten. Så hon fick som hon ville till slut, pudelkvinnan...